Hade Alice Bah Kuhnke varit till exempel sverigedemokrat hade svenska journalister och andra makthavare inte haft några problem att se henne för vad hon är, nämligen en väldigt farlig politiker. Tack vare sitt vänsteralibi, sin såväl spralliga som oskuldsfulla stil, sitt klingande skratt och sitt utseende har emellertid en antidemokrat av rang kunnat göra politisk kometkarriär i Sverige.
Under sin tid som högavlönad makthavare har Bah Kuhnke inte bara låtit skattepengar regna över diktaturförespråkade och terrorvänliga krafter. Hon har därtill arbetat hårt för att stärka den postmarxistiska identitetspolitikens ställning, och har under uppsluppna former bjudit in ökända islamister för att vara med och utforma regeringens politik.
Alice Bah Kuhnke har dock inte nöjt sig med detta. Alice Bah Kuhnke är i skrivande stund i full färd med att ombilda ett flertal svenska museer till postmoderna propagandacentraler. Som om inte detta vore illa nog jobbar Bah Kuhnkes departement dessutom för högtryck med att införa ett åsiktsvillkorat presstöd.
Om Alice Bah Kuhnke hade begått ett eller två misstag av den här typen hade detta måhända kunnat avfärdas som olycksfall i arbetet, men faktum är att dessa "misstag" går som en röd tråd genom hennes politiska gärning. I ett land där man ständigt mekaniskt hänvisar till floskler som "värdegrund", "alla människors lika värde" och "liberal demokrati", har Bah Kuhnke ostört kunna göra karriär genom att förespråka något som liknar särlagstiftning, genom att stärka extremister och genom att arbeta för en värdegrund värdig en totalitär och allt annat än liberal diktatur.
I veckan var det så dags igen. Efter att ha läst en anekdotisk och emotionell text, författad av en likaledes emotionell kändis, hotade Bah Kuhnke med att börja censurera Facebook. Detta för att försöka stoppa spridningen av "falska nyheter", då dessa enligt Bah Kuhnke och hennes medieexpert (det vill säga den emotionelle kändisen) var ett stort problem under det amerikanska presidentvalet.
Att falska nyhetsartiklar är en realitet, och att dessa ibland får stor spridning, är välbelagt. Referensen till det amerikanska presidentvalet är emellertid en fingervisning om att det inte är sanningshalten som sådan som är det upplevda problemet, utan det faktum att många av de artiklar som fick stor spridning var positiva till Donald Trump, och att många av dem tog upp den korruption som lyste med sin totala frånvaro i de etablerade mediernas rapportering om Hillary Clinton.
Vad mer är, om det faktiskt vore lögnerna Bah Kuhnke ville åt, och om den lagstiftning hon nu hotar med skulle ha införts redan 2010, skulle Facebook ha behövt förbjuda delning av åtskilliga av de artiklar som spridits av bland annat hennes emotionelle medieexpert de senaste åren, helt enkelt för att dessa utgjorts av rena lögner.
Gissningsvis skulle dock artiklar om asylinvandringens lönsamhet och Hillary Clintons snövita samvete inte omfattas av Bah Kuhnes nya censurlagar, även om dessa blev verklighet. Vad Bah Kuhnke vill åt är nämligen inte osanningar som sådana, utan de artiklar som inte är förenliga med den Kulturkampf hon själv ägnar sig åt. Huruvida artiklarna i fråga är sanna eller falska är i sammanhanget inte särskilt viktigt.
Sist men inte minst är det värt att notera hur de flesta som förfasas över den mediepolitiska utvecklingen i Ungern och Polen nu gäspar när i princip samma sak händer på hemmaplan. Det är en skrämmande men tydlig påminnelse om hur utbrett stödet för Alice Bah Kuhnkes kulturrevolutionära linje egentligen är.
Läs även:
Motpol
Exp1,
Exp2
