Den liberala demokratin är hotad. Ungefär så låter det gång på gång i den svenska samhällsdebatten, inte minst på socialliberala ledarsidor. Kritiken är stundom högst relevant, betydligt oftare hysterisk, men i så gott som samtliga fall ytterst selektiv.
Den som gör sig omaket att ta del av ett antal larm om hoten mot den liberala demokratin blir snabbt på det klara med att det i regel inte är den liberala demokratin som sådan som åsyftas i dessa. För det första är det som påstås vara hotat ofta till exempel positiva rättigheter, det vill säga "rättigheter" av ett slag som inte kan sägas ingå i begreppet liberal demokrati över huvud taget. För det andra är man i regel väldigt selektiv när det kommer till att identifiera hot.
De hot mot den liberala demokratin som människorna bakom brandtalen tycker sig se kommer nämligen så gott som aldrig från vänster. När Viktor Orbán kringskär den ungerska pressfriheten och politiserar landets kulturinstitutioner anses till exempel detta vara ett paradexempel på hot mot den liberala demokratin. När Alice Bah Kuhnke ägnar sig åt exakt samma sak på hemmaplan lyser däremot kritiken med sin frånvaro.
Vad man också tendera att ignorera är att äganderätten är en grundpelare i varje meningsfull definition av begreppet liberal demokrati. Äganderättens svaga ställning i Sverige är därmed ett stort avsteg från den liberala demokratins principer. Vad mer är, hade Socialdemokraternas och Folkpartiets experiment med löntagarfonder lyckats hade detta praktiskt taget inneburit den liberala demokratins avskaffande i Sverige.
På samma sätt innebär det starka statliga stödet för identitetspolitiskt tankegods ett abrupt avsteg från den liberala demokratins principer. Detsamma gäller förslagen om kvotering av bolagsstyrelser, politiseringen av utbildningsväsendet, de ständigt tilltagande marknadsregleringarna, regeringens försök att politisera de offentliga upphandlingarna, och så vidare.
En annan grundpelare i den liberala demokratin är företeelsen lagstyre, det vill säga principen att lagar skall gälla och skydda den enskilde från godtycklig makt- och myndighetsutövning. När aktivister anställda på Migrationsverket tidigare i år började pumpa ut permanenta uppehållstillstånd till asylsökande i syfte att förekomma en lagändring om skärpta regler, var detta således helt i strid med principen om just lagstyre.
Med andra ord valde ett stort antal handläggare på Migrationsverket att aktivt sätta en av den liberala demokratins mest fundamentala principer ur spel, helt enkelt för att de själva ansåg att ändamålen helgade medlen. Vad mer är, detta är någonting som Migrationsverkets ledning i dagarna har valt att både försvara och tona ned.
Trots detta har händelsen inte resulterat i några högtidliga texter om att den liberala demokratin är hotad. Faktum är att det hela, fram till för ett par dagar sedan, inte tycks ha blivit föremål för någon journalistisk granskning över huvud taget. Det var först när Svenska Dagbladets Per Gudmundson i dagarna på ledarplats gick till botten med det hela som det kom till allmänhetens kännedom.
Ironiskt nog har med andra ord de debattörer som i falsett och gång på gång hävdar att den liberala demokratin är hotad helt rätt i detta. Problemet är bara att samma debattörer inte finner dessa hot det minsta problematiska, så länge den politik de själva förespråkar inte ligger i riskzonen.
DN1,
Exp1,
Exp2
