Det finns många anledningar att vara pessimistisk om framtiden dessa dagar. Denna pessimism är inte på något sätt obefogad, den är tvärtom närmast att betrakta som ett sundhetstecken. Att i nuläget vara en obotlig optimist är, givet läget i såväl Sverige som stora delar av vår omvärld, närmast att betrakta som ett utslag av förnekelse.
Denna pessimism har dock på sistone kommit att överskugga någonting väldigt viktigt, nämligen att det står allt klarare att vi vinner. Progressivismen trängs tillbaka och agendajournalistiken marginaliseras. Partier tvingas lägga om sin politik. Vänstern är i snabb takt att förlora sitt problemformuleringsprivilegium. Et cetera.
Att så är fallet beror inte på någon politiker gått före eller att någon annan ledargestalt entusiasmerat massorna. Den utveckling vi just nu ser kommer över huvud taget inte ovanifrån. I stället är utvecklingen en gräsrotsrevolt, eller mer exakt, ett flertal parallella gräsrotsrevolter. Allmänheten har helt enkelt tröttnat på att bli såväl skinnade som hånade och bespottade av en liten klick progressiva megalomaner.
Dessa progressiva krafter har med tiden alltmer kommit att släppa alla spärrar. De har tagit sig rätten att diktera för människor hur de skall leva sina liv. De har inte dragit sig för att ljuga, de har inte dragit sig för vuxenmobbning och de har inte dragit sig för att hemfalla åt den mest fula demagogi. De har ägnat sig åt regelrätt Kulturkampf. De har gett varandra priser och hyllat varandras vänsterpropaganda som stor konst. De har upphöjt obalanserade fanatiker till "experter". De har använt "faktagranskningstjänster" för att sprida lögner.
I en annan tid hade man kanske kommit undan med detta, men internet har förändrat ekvationen. Alternativa nyhetskällor tar upp kampen med de gamla, nya perspektiv hörs, nyhetsförmedlarna får finna sig i att själva bli granskade och makthavare tvingas inse att deras kommunikationskanaler inte längre är enkelriktade.
De gräsrotsrevolter som nu pågår har inneburit att ångvältsprogressivismen börjat trängas tillbaka. Detta är en utveckling som för de progressiva är helt oacceptabel. De åser med fasa hur både makten och privilegierna rinner den egna klicken ur händerna, något man finner fullständigt outhärdligt. Det är därför man nu likt skadade djur ägnar sig åt de mest aggressiva utfall mot sina motståndare. Det är därför deras osmakliga smutskastningskampanjer och skrämselpropaganda för varje dag antar alltmer groteska proportioner.
Detta väl sagt är det dock riktigt att en del de krafter som nu fyller det vakuum den retirerande progressivismen lämnar efter sig är av det osmakligare slaget. Att så är fallet beror dock till stor del på att alltför få vågade ta upp kampen mot de progressiva fanatikerna så länge dessa föreföll oövervinnerliga. Idag finns dock inte längre någon ursäkt.
De rörelser som fortsätter låta sig bli akterseglade gör sig också irrelevanta, och får därmed helt enkelt skylla sig själva.
Exp1,
GP1,
GP2
