När skatter och välfärd diskuteras i Sverige lyser märkligt nog så gott som alltid en ytterst central punkt med sin frånvaro. Såväl skolan, polisen som sjukvården diskuteras förvisso ofta, och inte sällan sätts dessutom kvaliteten på dessa i relation till skattetrycket, men vad så gott som aldrig påpekas är det uppenbara.
Då de svenska skatterna hör till de högsta i världen, står och faller också själva legitimitet för dessa skatter med att kvaliteten på den svenska offentliga servicen ligger i den absoluta världstoppen. Betalar man bland de högsta skatterna i världen skall den så kallade vardagsbrottsligheten bekämpas stenhårt, det skall finnas ett BB i Sollefteå, skolan skall hålla en väldigt hög kvalitet och det skall det finnas ett försvar värt namnet. Et cetera.
Så är emellertid som bekant inte fallet. I gengäld för att de betalar bland de högsta skatterna i världen får svenskarna nöja sig med en medioker välfärd. I gengäld för att de betalar bland de högsta skatterna i världen får svenskarna nöja sig med en skola som blivit ett stående skämt. I gengäld för att de betalar bland de högsta skatterna i världen får svenskarna finna sig i att varje inbrott i deras hem avskrivs direkt av polisen.
Att denna gigantiska diskrepans mellan retorik och verklighet inte leder till att politiker ständigt pressas av granskande reportrar, vittnar om en journalistisk servilitet som torde vara nästan oöverträffad i världshistorien. Att politiker, trots detta uppenbara fiasko, kan vinna val på löften om att ytterligare skattehöjningar skall leda till förbättrad välfärd, vittnar om en naivitet utan motstycke.
Att denna aspekt så sällan diskuteras är direkt ofriskt. Att detta sakförhållande inte har lett till uppror i väljarkåren vittnar om en foglighet på gränsen till både självutlåning och hjärntvätt. Att så många låter sig luras av ett gäng taffliga maktspelare, trots att det enda som krävs för att genomskåda deras lögner är att höja blicken en smula, borde göra varje tänkande människa mörkrädd.
Exp1,
Exp2,
DN1,
GP1
