Mina koleriska operafantaster i Iquitos:
Den numera vilande branschorganisationen Almega Asylboendeföretagen utgör ett mycket talande exempel på hur invandring kan vara väldigt lönsamt för näringslivet. Denna lönsamhet har dock ingenting att göra med den produktion av värde liberaler tenderar att likställa allt privat företagande med, utan verksamheten är tvärtom värdeförstörande. Medlemsföretagens verksamhet har lett till kostnader som vida överstigit de eventuella vinsterna då den underlättat för makthavarna att fortsätta en destruktiv och mycket kostsam invandringspolitik, varför den tjänst som producerats också varit till uppenbar nackdel både för ekonomin och samhället i stort. Att medlemsföretagens ägare trots detta kunnat skära guld med täljkniv beror på att hela branschens existens bygger på statliga subventioner av en verksamhet som på egen hand aldrig hade kunnat uppnå lönsamhet. Detta gör verksamheten till den diametrala motsatsen till den gängse bilden av företagande, men i boksluten och redovisningen syns ingenting av detta. Skillnaden mellan företag som skapar respektive förstör värde är när det kommer till kritan konceptuell, inte juridisk. Det flagranta exempel på detta som Almega Asylboendeföretagen och organisationens medlemmar utgör tenderar dock att skymma någonting mycket större, nämligen att den för allmänheten så destruktiva invandringspolitiken är positiv för näringslivet överlag.
När svenska politiker uttalar sig om den ekonomiska utvecklingen föredrar de i regel att tala om hur mycket BNP har förändrats under en viss tidsperiod, och inte om hur BNP per capita har utvecklats. Detta har en mycket enkel förklaring, nämligen att invandringen till Sverige gör att befolkningen växer med runt en procent om året, vilket i sin tur gör att tillväxten mätt i BNP tenderar att överstiga tillväxten mätt i BNP per capita med en procentenhet. För politiker och andra makthavare med ett intresse av att skönmåla läget är detta ett mycket praktiskt sätt att vilseleda allmänheten. För allmänheten är dock skillnaden mellan de båda mätetalen dramatisk, då en procents tillväxt kan vara skapligt om tillväxten i fråga avser BNP per capita, men innebära ökad arbetslöshet eller höjda skatter om det är BNP som avses. För näringslivet, däremot, är BNP per capita ett tämligen ointressant mått. Vad som påverkar ett företags möjligheter att höja sin vinst är i sammanhanget utvecklingen för den totala bruttonationalprodukten.
Att utomeuropeisk invandring missgynnar (den inhemska) befolkningen ekonomiskt beror på att invandrarna sänker den genomsnittliga produktiviteten, samtidigt som deras närvaro gör att konsumtionen av välfärdstjänster ökar. Av denna anledning pressas BNP per capita nedåt, men samma utveckling utmynnar ironiskt nog också (åtminstone på kort sikt) i att den totala bruttonationalprodukten ökar. För att hålla invandrarna med offentligt finansierade bostäder, bidrag och välfärdstjänster måste den offentliga sektorn i praktiken ofta antingen ta av sina reserver, höja skatterna eller låna, vilket leder till ökad omsättning av pengar. Detta får till följd att BNP totalt sett ökar, vilket i sin tur resulterar i att näringslivet gynnas. Handlare får fler kunder, byggföretag anlitas för att bygga bostäder och skolor, den offentliga sektorn behöver köpa in mer förbrukningsmaterial och så vidare. Resultatet blir vad som rent ekonomiskt inte går att skilja från keynesianska stimulanser, och även om dessa urholkar de framtida tillväxtmöjligheterna leder de på kort sikt till att företagen i sina kvartalsrapporter kan uppvisa stigande vinster och börskurser.
Med tiden kommer nya företag startas av entreprenörer som vill vara med och dela på den växande kakan, men innan dessa kan öppna portarna har de gamla aktörerna hunnit tjäna mycket pengar på det ökade kundunderlaget. När de nya företagen väl är på plats har ännu fler personer hunnit invandra, vilket har fått vinstmöjligheterna att öka ytterligare. Att denna utveckling leder till att BNP per capita pressas nedåt är ur näringslivets synvinkel irrelevant, då man inom detta inte intresserar sig för den enskilda kundens köpkraft utan för den totala försäljningen. Vad mer är, även om vissa företagare drabbas negativt av utvecklingen rör detta sig primärt om mindre aktörer. För näringslivets stora och inflytelserika drakar, däremot, övervinner i allmänhet fördelarna de eventuella nackdelarna med råge.
Vi finner därmed att näringslivets ofta väldigt invandringspositiva hållning inte primärt förklaras av feghet, utan av ett cyniskt egenintresse. Att företagens PR-avdelningar och näringslivets intresseorganisationer kryllar av aktivister är inte så mycket resultatet av infiltration, som av att de båda grupperingarna har gemensamma intressen. Aktivisterna i fråga kan visserligen många gånger vara lika idealistiska som näringslivstopparna som anställt dem är cyniska, men inte desto mindre delar man en gemensam agenda. Vad mer är, inom båda grupperna gynnas man också personligen av alliansen. Aktivisternas idealism må vara äkta, men den blir i och med samarbetet också såväl mycket lönsam som en naturlig karriärväg. Ju högre den egna lönen blir, ju mer status man uppnår och ju tjusigare titlar man kan pryda sitt visitkort med, desto mer flytande blir också gränsen mellan idealism och cynism. Den idealistiska position man utgick från fungerar dock som ett sätt att rationalisera den alltmer kallhamrade cynism man uppvisar, och den framgångsrika karriären får den förmenta idealisten att se sig själv som ett levande exempel på att altruism är lönsamt.
Den utbredda föreställningen att näringslivet och högern står på samma sida visar sig i ljuset av detta vara en mycket dålig ledstjärna. I en tid då socialismen var på uppgående och samhällsdebatten dominerades av helt andra frågor var ofta en allians mellan högern och näringslivet till gagn för båda parter, men idag är situationen en helt annan. Näringslivets intressen har alltmer kommit att sammanfalla med den liberala vänsterns, och den liberala vänstern har i sin tur i högern alltid sett en fiende långt mycket farligare än socialismen. Av gammal vana fortsätter dock stora delar av högern att identifiera sig med och försvara ett näringsliv vars intressen alltmer divergerar från de egna. I och med detta undergräver man inte bara sin egen ställning, utan stöter dessutom bort många av dem som idag utgör potentiella allierade.