Mina ofrivilliga värdar för månghövdade muterande medelklassmemer:
Enligt en mycket utbredd föreställning är den samhällsordning vi lever under trots sina brister en mycket god sådan, varför de missförhållanden som ändå råder kan förklaras med missriktad välvilja och brist på information. Denna föreställning torgförs inte bara av personer som direkt eller indirekt själva är en del av etablissemanget, utan delas intressant nog även av den stora majoriteten av samma etablissemangs kritiker. Att det progressiva samhället och dess institutioner inte i grunden skulle genomsyras av idel välvilja och ärbarhet är, annorlunda uttryckt, en misstanke som få idag ens vågar leka med tanken på. Detta är i sig högst anmärkningsvärt, då en grundmurad misstro mot överheten historiskt inte bara varit det normala, utan av så gott som alla ideologiska filosofer värda namnet framhållits som någonting sunt och önskvärt. Att denna misstro gått förlorad visar i själva verket på att överheten i sin moderna tappning lyckats med konststycket att få sina undersåtar att sluta misstro dess avsikter samtidigt som den påfört samma undersåtar fler pålagor, mer av paternalism och fler frihetsinskränkningar än knappt någon av historiens envåldshärskare ens vågat drömma om, vilket näppeligen kan förklaras på så många andra sätt än att den västerländska människan aldrig tidigare varit så passiviserad av propaganda och indoktrinering som idag.
Denna propaganda och indoktrinering har i praktiken gett upphov till ett tabu att ens överväga möjligheten att det progressiva samhället inte skulle vara ett i grunden mycket välvilligt sådant. Resultatet har blivit en samhällsdebatt där kritik visserligen framförs, där missförhållanden visserligen påtalas, där krav på förbättringar visserligen ställs och där oppositionella visserligen inte drar sig för att hävda sig stå för en mer rättvis, empatisk och upplyst ståndpunkt än de sittande makthavarna, men där alla inblandade inte desto mindre är rörande ense om att systemet som sådant utgör mänsklighetens viktigaste landvinning, och därför inte får ifrågasättas. Västerlandets motståndskraft mot usla eliter är med andra ord historiskt låg, och att detta sammanfaller med drastiska förändringar av demografin, en svällande byråkrati som ständigt anställer fler och fler för att till höga löner göra sådant allmänheten inte har efterfrågat, laglöshet, kulturell degenerering och att makthavare sätter en stolthet i att uppföra så fula byggnader som möjligt samtidigt som intellektuella försöker överträffa varandra i sina hyllningar av dessa arkitektoniska vederstyggelser är inte någon slump, utan tvärtom en mycket naturlig konsekvens av förutsättningarna.
Föreställningen att den ordning vi lever under skulle vara i grunden sund, upplyst och god, och att de problem som alltmer kommit att dominera den bör förstås som resultatet av enstaka olycksfall i arbetet, och som i egenskap av sådana kan avhjälpas genom att man påtalar dem och föreslår lösningar inom ramen för systemet, utgör i själva verket garanten för att ingenting kommer att förändras. Att till exempel den eskalerande brottsligheten och transfereringar av skattemedel till subversiva krafter får liberalkonservativa ledarskribenter att skriva indignerade texter om att någonting måste göras får visserligen ansvariga ministrar att pliktskyldigt uttala fördömanden och utlova krafttag, men ingenting av detta betyder någonting, eftersom de i handling år efter år visar att de faktiskt accepterar precis det som de inför TV-kamerorna kallar för "oacceptabelt". Då och då vidtas visserligen en symbolisk åtgärd eller två, men i praktiken inte bara fortsätter missförhållandena, utan de blir därtill för varje år allt värre. Detta motbevisar inte bara effektivt tesen att den progressiva ordningen skulle vara sund, välvillig och självreglerande, utan avslöjar dessutom makthavarna som funktionellt allierade med de bedragare som satt i system att mjölka allmänheten på skattepengar, med de islamister som beviljas bidrag för att främja terrorism och med det kriminella och mer eller mindre straffimmuna slödder som gör mången svensks vardag till ett helvete.
Att groteska missförhållanden år efter år tillåts fortsätta beror, kort sagt, på att etablissemanget varken vill eller har för avsikt att göra någonting åt dem, utan tvärtom ser alla som upprörs över dem som i bästa fall besvärliga bråkmakare, och i värsta fall som fiender som till varje pris måste nedkämpas. Det är mot denna bakgrund man måste förstå det maniska fokuset på att bekämpa vita människors påstådda rasism i ett land där allt från den grova brottsligheten till arbetslösheten domineras av invandrare, det är mot denna bakgrund man måste förstå den iver med vilket rättsväsendet ställer oförargliga människor inför rätta för "hets mot folkgrupp", det är mot denna bakgrund man måste förstå varför enorma mängder skattepengar läggs på att subventionera aparta radikala vänsteraktivister som påstår sig bekämpa högerextremister och det är mot denna bakgrund man måste förstå varför organisationer som Expo och Rättviseförmedlingen blir föremål för det ena hyllningsreportaget efter det andra, men aldrig någon kritisk journalistisk granskning. Det är också mot denna bakgrund man måste förstå all den prestige, alla de resurser och alla de uppoffringar som gjorts för att isolera Sverigedemokraterna från politiskt inflytande. Det är inte en repris av 30-talet man fruktar, utan att väljarkåren skall tvinga staten och dess institutioner att faktiskt börja uppfylla sina grundåtaganden snarare än att hålla den nya klassen med välbetalda jobb.
Ironiskt nog är invandrarna som sådana mest en bricka i detta spel om makten. Det politiska etablissemanget önskade aldrig någon massinvandring, utan såg om någonting tvärtom en sådan utveckling som oönskad, men för att stävja utvecklingen hade man behövt sätta ned foten, och då detta hade inneburit både ansträngning och dålig stämning i maktens korridorer valde man i stället att följa minsta motståndets lag – det vill säga att göra så lite som möjligt. När konsekvenserna av detta med tiden blev alltmer omöjliga att bortse från blev den institutionaliserade "antirasismen" ett praktiskt sätt att både omformulera problemet och flytta skuldbördan från makthavarna till allmänheten. I detta kan vi också skönja vad Västerlandets länder faktiskt representerar för de kakistokrater som gör anspråk på att utgöra deras självskrivna elit, nämligen en ändlig resurs som man utan en tillstymmelse till tanke på morgondagen och med ett barns omedelbara behov av tillfredsställelse sorglöst förslösar i syfte att tillskansa sig själv fördelar. Det behöver knappast påpekas att föreställningen att en sådan samhällsordning skulle vara av naturen välvillig och sund faller på sin egen orimlighet, och att ingen som fortfarande tror på den kan göra anspråk på att vara en fri människa.