Det är någonting särskilt med guld, genom hela mänsklighetens historia tycks vi ha värderat denna metall högt. Vad mer är, samma fascination tycks ha uppstått i alla kulturer, även när de varit totalt isolerade från varandra. Guld är helt enkelt... guld. Eller?
Well. Guld är en sällsynt metall, som glimrar förförisk och som har en färg unik bland metallerna. Men vad kan den egentligen användas till? Det finns industriella användningsområden förstås, men dessa är begränsade och motsvarar inte alls värdet på, eller utvinningen av, denna förtrollande metall. Guld tycks helt enkelt slå an något djupt i vårt psyke, vi gillar smycken av guld och förgyllda tavelramar och kupoler. Men allt detta faller under kategorin lyx man kan kosta på sig efter att de grundläggande behoven är uppfyllda. Guld i sig mättar inte.
Föreställ dig två byar i ett postapokalyptiskt samhälle. Den ena har en guldgruva, den andra har åkrar och spannmålsmagasin. Vilken tror du att alla krigsherrar vill åt först? Det går förvisso att äta guld, det har till och med ett e-nummer - E175 för att vara exakt. Problemet är bara att, när saker och ting ställs på sin spets, så är näringsinnehållet ytterst begränsat.
... väljer vi istället att hålla oss på den här sidan Apokalypsen, så kan vi nöja oss med att konstatera följande: Runt 1980 låg guldpriset också på historiskt höga nivåer, men några år senare hade det fallit dramatiskt. Bankernas usla fonder framstår plötsligt som ett likvärdigt alternativ.
Klicka på diagrammet för en större version
