Sagan om Håkan Juholt har präglats av politiskt spel. Det började med krypskytte och falskspel mot Mona Sahlin från lismande medarbetare som utåt gav henne sitt fulla stöd. Därefter kom hennes avgång, ett partiledarval på en partikongress som i vanlig ordning gick till ungefär som kinesisk folkkongress: folk från hela landet samlades för att rösta ja till vad som ledarskiktet redan bestämt.
Därefter har det hela bara blivit mer och mer av en såpopera. Läckor i mängder, arga SMS, kritik som framförts mellan raderna, medarbetare som in absurdum undvikit svara på frågan om de känner förtroende för Juholt eller inte, och sedan blivit arga när deras avsaknad har tolkats som kritik men utan att för den sakens skull tagit chansen att förtydliga sig... Intrigerna har varit raffinerade!
När Ylva Johansson nu tar bladet från munnen och säger rakt ut vad hon tycker så framstår detta, oavsett vad man tycker om budskapet som sådant, som en frisk fläkt av klarspråk i frågan; någon säger till slut rakryggat sitt hjärtas mening, omaskerat, offentligt och oläckt. Men kanske är även detta en del av det politiska spelet, kanske har den läckta och inlindande kritiken på socialdemokratiskt maktspråk varit varningar, medan dagens rättframa kritik på samma språk snarare skall tolkas som att spelet är slut.
Ab1, Ab2
