I Aftonbladet får idag Carl B Hamilton och Jonas Sjöstedt svara på frågan om euron har en framtid.
Hamilton svarar ett rungande ja på frågan, och fortsätter sedan att med folkpartistisk entusiasm tillägga att Sverige borde ansluta sig så fort som möjligt. Eurokrisen förefaller i Hamiltons ögon vara en parentes, snarare än en ödesfråga med mycket öppet svar. Det senaste årets nyhetsrapportering tycks ha gått honom helt förbi.
Sjöstedt å sin sida svarar att skuldkrisen beror på euron, inte på ekonomisk misskötsel, att de onda herrarna i EU är glada för krisen, eftersom den låter dem sätta sin Onda Agenda i verket och slå ned på fackföreningarna. Att rädda bankerna tycks i Sjöstedts ögon handla om att dunka bankdirektörerna i ryggen, snarare än att förhindra att fler länder dras ned i avgrunden
Båda är i sina argumentationer inne på sanningen några gånger. Båda pekar ibland på verkliga problem som måste lösas. Både väljer i slutändan dock att tolka verkligheten och vränga fakta på ett sådant sätt att deras egna befintliga världsbilder blir bekräftade. Båda väljer att bortse från mängder av, för dem själva, obekväma sanningar, så att de åsikter de hade redan långt före krisen blir de enda rimliga slutsatserna att dra. Det är patetiskt att ledande politiker år 2011 inte klarar av att göra en samhällanalys på högre nivå än så.
SvD1, DN1, DN2
