Att Juholt knappast har gjort ett lysande jobb som partiledare, oppositionsledare och solidariskt föredöme är det väl få som har missat vid det här laget. Men allt kan inte förklaras med partiledarens insats, Socialdemokraterna har alltid varit ett parti som varit större än ledarens popularitet. Inte ens under den då djupt impopuläre Göran Perssons första år på posten var partiet i närheten av dagens usla opinionssiffror. Varför krisar då partiet just nu? Jag tror det finns två förklaringar.
Den ena är att borgarna helt enkelt har visat sig kapabla att regera. Efter de pajasartade åren med regeringarna Fälldin, Ullsten och i viss mån även Bildt var förtroendet för borgerlig regeringsduglighet kört i botten. Dessa regeringar hade tydligt visat väljarna att borgerliga regeringar inte klarade av att vare sig hålla ihop eller att - med undantag för Bildt - genomdriva reformer. En borgerlig regering var helt enkelt inte ett alternativ att lita på.
Den andra förklaringen är att Socialdemokraterna har blivit en visionslös maktmaskin, vilkens enda mål är just makten. En gång i tiden avvecklade partiet resterna av diktaturen i Sverige, öppnade upp utbildningen för alla, införde allmän sjukförsäkring, förkortade arbetstiden, lagstadgade semestern och avvecklade statarsystemet. Detta var stora och viktiga reformer som få svenskar idag skulle kunna tänka sig att vara utan, men som i många fall var visionära för sin tid. Men efter 70-talets långtgående radikalisering, förändrade ekonomiska förutsättningar och 80-talets brutala uppvaknande i en ny värld med kraftigt minskat reformutrymme tappade partiet fullständigt bort sin själ.
Borta var visionerna, borta var verklighetsförankringen och eldsjälarna. Kvar fanns en SSU-skolad socialdemokratisk adel, en skyddad verkstad av yrkespolitiker med stor aptit på makt, löneförmåner och politikerpensioner, uppbackade av en kår av välutbildade politiska tjänstemän med partibok för karriärens skull. En kår som, visade det sig, var snabba med att byta sida då vinden vände.
Socialdemokraterna hade blivit ett parti utan markkontakt, ett parti som förtidspensionerade människor i mängder för att frisera arbetslöshetsstatistiken, ett parti som köpte sig röster med ett bidragssystem som inte längre hade särskilt mycket med "efter behov" att göra. Ett parti där den enda kvarvarande ideologin var radikala särintressen à la Eva Lundgrens lärjungar.
Socialdemokratin har vaknat upp till en ny verklighet där de, åtminstone inte så länge som borgarna fortsätter att visa sig regeringsdugliga, inte längre kan räkna med att vara den statsbärande institution de en gång var. De har inte riktigt förstått detta själva än, men den dag de gör det och släpper in de visionära krafterna i partiets innersta krets igen, den dagen har de en god chans att bli ett valbart alternativ igen. Ett socialdemokratiskt parti som, liksom i varje välfungerande demokrati, ibland av väljarna föräras med regeringsmakten och som ibland får sitta i opposition och, får man hoppas, kritiskt granska regeringens politik.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9
