Efter att allianspartierna tidigare i år även förlorade regeringsmakten valde de, efter en kaotisk höst, att ännu en gång göra upp över blockgränsen, denna gång inte bara med Miljöpartiet utan också med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Det är svårt att tolka detta som något annat än ännu ett försök att hämnas på väljarna, för vad de nu ställde sig bakom var fyra år av socialistisk politik, trots en icke-socialistisk riksdagsmajoritet. Budskapet lämnade inte särskilt mycket över till väljarnas fantasi: rösta på oss, annars...!
Ett nyval hade för allianspartierna varit ett chanstagande. I potten fanns regeringsmakten, men med chanserna att återvinna denna följde även en risk: man riskerade att förlora ännu fler platser vid köttgrytorna. För allianspartierna vägde uppenbarligen (den för väljarna tämligen irrelevanta) risken att förlora platser vid köttgrytorna tyngre än (de för väljarna högst relevanta) utsikterna till ett regeringsskifte. Decemberuppgörelsen var med andra ord inte bara resultatet av borgerlig hämndlystnad, den var också resultatet av feghet och omsorg om de egna karriärerna.
För mig var detta definitivt droppen som fick bägaren att rinna över. För några dagar sedan var jag beredd att lägga min röst på Kristdemokraterna, idag önskar jag ingenting hellre än att se detta parti långt under fyraprocentsspärren i nästa opinionsundersökning. Jag litar inte längre på något alliansparti, mitt tålamod är definitivt slut. Min egen politiska åskådning är inte bara blå utan mörkblå, men efter allianspartiernas senaste svek känns det mer lockande att lägga min röst på Socialdemokraterna (och därmed stärka dem på Miljöpartiets och Vänsterpartiets bekostnad) än att ännu en gång hjälpa Alliansen till makten.
Nog är nog, allianspolitiker. Ni håller alla Sveriges borgerligt sinnade väljare som gisslan, ni hoppas att genom er utpressningsstrategi få oss att rätta in oss i ledet och det hemska, det riktigt hemska är att vi inte har särskilt mycket att sätta emot. Men nog är som sagt nog, mitt tålamod är som sagt slut, så en sak är säker. Jag kommer inte belöna er strategi med min röst 2018 så länge ingenting extremt radikalt händer, och jag hoppas och tror att många resonerar som jag. Ert förtroende är förbrukat flera gånger om.
Därför vill jag uppmana alla moderata och andra borgerliga politiker som är förbannade över utvecklingen – och ni är många, i kommunerna rent av en majoritet – att starta ett nytt parti. Ni har inte längre någon framtid i den högtflygande Fredrik Reinfeldts och Anna Kinberg Batras nymoderata parti och allians. De gamla borgerliga partierna står inte längre för era värderingar, deras agenda är inte längre er agenda och de kämpar definitivt inte för era, era väljares eller era kommuners intressen.
Låt inte era namn eller ert förtroende bland väljarna fortsätta legitimera en politik som ni inte gillar. När era partier prioriterar Sverige status som EU:s största asylland med västvärldens sämsta integration av utlandsfödda framför skattesänkningar, valfrihet och arbetslinje, är det hög tid att ta farväl av det parti som en gång var Gösta Bohmans, men inte längre är det. Låt istället era namn och ert förtroende blir garanten för att ett nytt och verklighetsförankrat parti blir en maktfaktor i svensk politik. Kejsaren är naken, och nu är det er förbannade skyldighet att säga detta högt.
Läs också: Jens Kittel, Motpol, Christoffer Orméus
Mer om diagrammet ovan kan läsas här
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, LT3, SMP1, SMP2, SMP3, SMP4, SMP5, BT1, BT2, Re1, Re2, Re3, Re4, Re5, Re6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3
