2015-08-30

Om ett samtal med Niklas Orrenius

För ungefär ett år sedan läste jag en text av Niklas Orrenius som gjorde mig förbannad, varpå jag skrev en tweet vars arga och ganska plumpa budskap var att Orrenius var dålig för mitt blodtryck. Det är inget jag är stolt över, och ännu mindre stolt är jag över det faktum att jag då kom svindlande nära att krydda min tweet med ett regelrätt personangrepp, även om jag till syvende och sist aldrig gjorde det.

Det intressanta i sammanhanget är emellertid att någon därefter pingade in Niklas Orrenius under mitt inlägg. Orrenius valde då att svara på vad jag hade skrivit, och till skillnad från vad jag hade gjort höll han därtill en väldigt trevlig ton. Vi diskuterade därefter en stund, varpå han med argument och länkar till artiklar lyckades övertyga mig om att den bild jag dittills hade haft av honom till stora delar varit väldigt orättvis.

Tidigare idag skrev bloggkrönikören Julia Caesar ett inlägg i vilket hon berättar om hur hon fått hembesök av bland annat Orrenius, något som hon tagit väldigt illa vid sig av. I spåren av detta har en våg av hatiska inlägg drabbat de personer Caesar pekar ut, någonting som Orrenius ikväll valde att själv kommentera.

Det finns här all anledning att vara väldigt försiktig med med vilka slutsatser man drar av detta. Julia Caesar själv tycks tro att DN varit ute efter att hänga ut henne. Det är ingen obefogad oro, i synnerhet inte med tanke på att både Expressen och Aftonbladet har anlitat sig av Researchgruppen för att utdöma regelrätta skamstraff mot personer som likt Julia Caesar uttryckt en avvikande åsikt i invandringsfrågan.

Personligen finner jag det emellertid mer sannolikt att Orrenius varit ute efter att göra ett fördjupande reportage om debattörer som Julia Caesar. Ett fördjupande reportage i vilket Julia Caesars anonymitet respekteras och i vilket hon får berätta om varför hon skriver det hon skriver. Såväl Caesar som Orrenius kan med andra ord mycket väl haft hederligt uppsåt med sin krönika respektive sin journalistik. Att det trots detta slutade som det slutade säger i så fall mycket om den avgrundsdjupa misstänksamhet som blivit följden av den hätska polariseringen av samhällsklimatet.

Om det inte vore för det där samtalet med Niklas Orrenius förra året, hade kanske även jag varit en del av det drev som idag har drabbat honom. Det där samtalet fungerande emellertid som en ögonöppnare, en påminnelse om att man inte skall gräva ned sig alltför djupt i skyttegravarna. I en tid då det finns väldigt många debattörer som jag finner det fullständigt meningslöst att ens försöka föra en konstruktiv diskussion med, överraskade mig Orrenius genom att visa att han inte var en av dessa.

Sedan mitt samtal med Niklas Orrenius har han skrivit många nya artiklar. Jag har varit kritisk till många av dem, men andra har enligt mig också varit fullständigt lysande. Vad mer är, en del av dem har ironiskt nog förmodligen uppskattats långt mycket mer av sverigedemokrater än av Orrenius journalistkollegor.

Den som tycker att Niklas Orrenius har fel har givetvis all rätt i världen att kritisera honom. Det är emellertid stor skillnad på kritik och en hatkampanj som inte bara går ut över Orrenius, utan dessutom sannolikt drabbar hans familj. De som ägnar sig åt sådant har ingen som helst rätt att kritisera Orrenius metoder. De gör tvärtom själva sig skyldiga till precis det de anklagar Orrenius för.

DN1

1 kommentar:

  1. Jag delar andemeningen i inlägget, hat och drev på lösa grunder är förkastligt.

    Sen kan jag inte låta bli att undra varför inte Orrenius kontaktar JC brev/mail/telefonledes först istället för att dyka upp oanmäld tillsammans med en fotograf? Vad hade fotografen där att göra om JCs identitet ej skulle röjas? Har JC undanbett att få bli intervjuad men Orrenius dyker upp ändå, osv. Frågorna är många.

    Lite off topic, men kanske överraskande för hatmobben: Orrenius skrev om SDs Jomshof när denna blev uppsagd pga sina åsikters skull:

    http://www.sydsvenskan.se/sverige/sparkad-for-sina-asikter/

    SvaraRadera
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.