Ända tills jag för några år sedan slutligen kroknade fullständigt på dem, umgicks jag ofta med vänstermänniskor. Någonting jag då ofta reagerade på var deras för mig fullständigt främmande syn på "rätten" till bidrag.
Inte nog med att många av dem blev mäkta upprörda varje gång staten faktiskt ställde villkor för att betala ut bidrag. Om de själva nekades något bidrag som de hade räknat med att få, eller om politikerna för ovanlighetens skull sänkte något bidrag eller stramade upp någon bidragsform, hävdade många av dem dessutom att politikerna hade tagit dessa pengar från dem.
Samma inställning röjs av de uttalanden vänsterpolitiker gång på gång gör om att skattesänkningar skulle utgöra en kostnad för staten, snarare än en utebliven intäkt. Samma inställnings röjdes av journalisten på Süddeutsche Zeitung som i gårdagens Uppdrag Granskning påstod att det var att "stjäla från samhället" att flytta en del av sitt kapital till så kallade skatteparadis.
Denna inställning må vara utbredd men är inte desto mindre kuslig. Den ansluter sig inte till vad som är det enda moraliskt hållbara försvaret för beskattning, nämligen synen på detta som ett nödvändigt ont. Vad inställningen ger uttryck för är tvärtom en väldigt arrogant och narcissistisk syn på andras pengar.
När någon hävdar att det är omoraliskt att inte betala skatt, är vad som sägs i själva verket att det är rätten till frukterna av sitt eget arbete som är omoralisk. När en konst- eller litteraturvetare kräver offentliga anställningar, anslag eller bidrag, är vad som påstås i själva verket att alla som utför ett produktivt arbete är moraliskt skyldiga att subventionera den som vill ägna sin tid åt vad som krasst uttryckt är ett olönsamt fritidsintresse.
Denna inställning går helt på tvärs med de rättesnören vi vanligen tillämpar då skatter inte är inblandade. I och med välfärdsstatens expansion har den dock blivit så utbredd att få ens längre reagerar över hur politiker gång på gång kallar skattesänkningar för kostnader. Detta trots att vad som då egentligen påstås är att alla inkomster i själva verket tillhör staten, och att den del av sina egna löner löntagarna får behålla bör ses som en gåva från politikerna.
Att omfördelning därtill blivit ett uttalat mål gör tankefiguren ännu mer skruvad. För det första leder progressiv beskattning till att den annars så omhuldade principen om lika lön för lika arbete sätts ur spel. För det andra blir beskattningen i och med omfördelningspolitiken inte bara ett sätt att finansiera projekt som anses vara angelägna, utan därtill ett självändamål.
När omfördelning är ett uttalat mål blir syftet med höga marginalskatter inte främst att höja statens intäkter. När omfördelning är ett uttalat mål blir syftet med höga marginalskatter först och främst ett sätt att tillse att hårt arbete inte lönar sig. Att personer med detta som uttalat mål väljer att sätta sig till doms över de personer som anlitat Mossack Fonsecas tjänster framstår milt uttryckt som magstarkt.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
SvD1,
SvD2,
SvD3
