Är det okej att bryta mot lagen om man inte vill betala svensk skatt? Denna fråga fick jag igår, efter att jag på Twitter hade ironiserat över Magdalena Anderssons kommentarer i Aktuellt om Panamadokumenten
Frågan grundade sig i grund och botten i ett missförstånd. Vad jag hade raljerat över var inte så mycket Anderssons reaktion på att vissa eventuellt har brutit mot lagen. Mina kommentarer riktade sig snarare mot den totala brist på förståelse för att inte alla delar den socialdemokratiska synen på omfördelning hennes uttalanden visade prov på. Frågan som ställdes är dock intressant och förtjänar därför ett mer utförligt svar.
För det första kan till exempel svaret på frågan aldrig bli ja om den som gömmer sina pengar utomlands är en nettomottagare av skattemedel eller en svågerkapitalist. För det andra beror resonemanget i mångt och mycket på vad som egentligen avses med "okej". En situation där varje person anser sig bunden endast av de lagar vederbörande anser rättfärdiga skulle snabbt bli ohållbar, emedan vissa människor bevisligen tycker till exempel stöld och misshandel vara moraliskt riktiga.
Att lagen är lika för alla och att godtycke bör undvikas är med andra ord viktigt. Att avstå från att bryta mot lagen av detta skäl är emellertid inte i första hand en moralisk hållning, utan snarare en pragmatisk eller utilitaristisk sådan. Man kan därmed med visst fog hävda att alla anhängare av lagstyre borde vara emot de indirekta följderna av att en nettobetalare undanhåller staten skatt.
Huruvida handlingen som sådan är moraliskt förkastlig beror emellertid helt och hållet på den enskilde bedömarens syn på ofrivillig omfördelning av frukterna av andras arbete. Därmed blir den samlade moraliska bedömningen en kombination av dessa aspekter. Utfallet av denna samlade bedömning kommer i sin tur i praktiken bero på de exakta omständigheterna.
Ju lägre skatten blir, desto tyngre kommer argumentet att respekten för rättsväsendet måste upprätthållas väga. Skulle skatten däremot uppgå till till exempel 102 procent, vilket den ibland gjort i Sverige, skulle många bedöma detta så perverst att lagen i deras ögon förlorar sin legitimitet. I normalfallet är skattesatserna varken låga eller så höga som 102 procent, men värt att notera är att till exempel den svenska marginalskatten på 60 procent ligger avsevärt närmare den senare extremen än den förra.
Ordet "demokrati" används ofta som ett moraliskt axiom, bortom varje behov av problematisering. Verkligheten är dock att demokratin inte per definition är god, utan bara blir vad majoriteten av de folkvalda gör den till. Det finns flera historiska exempel på att detta kan få förödande konsekvenser.
När de höga skattesatserna försvaras med att dessa är fastställda i demokratisk ordning, görs detta så gott som alltid utan att en i sammanhanget central princip diskuteras. Frågan om vilka tvångsmedel och övergrepp en majoritet egentligen bör få utsätta en minoritet för diskuteras idag så sällan att detta borde hålla alla anhängare av "liberal demokrati" sömnlösa om nätterna.
Vad som i sammanhanget gör den svenska inkomstbeskattningen synnerligen intressant är att den är "progressiv", det vill säga att skattesatsen blir högre ju mer en löntagare tjänar. Vad som gör ett sådant system anmärkningsvärt är att resultatet tenderar att bli ett system där majoriteten ger sig själv en förhållandevis låg skatt, samtidigt som skattesatsen för en minoritet kan bli så drakonisk som 60 procent.
Ett sådant system är ett stort avsteg från principen om lika regler för alla, och är uppenbart utformat för att gynna en majoritet på en minoritets bekostnad. I detta läge är en hänvisning till att beslutet är fattat i demokratisk ordning inte tillräckligt för att ge det moralisk legitimitet. Det sätter tvärtom fingret på en de stora farorna med demokrati, och den demokrati som negligerar denna fara är inte i närheten av att vara så moraliskt högstående som det ofta påstås.
För övrigt vill jag passa på att varmt rekommendera denna text av Fredrik Antonsson.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
Exp1
