Det kändes påfallande befriande att för en gångs skull kunna bemöta en text som Norbergs utan att behöva dra in denna sorgligt infekterade fråga i resonemanget, men faktum är att det vore ohederligt att inte nämna någonting om saken. Även om invandringsfrågan inte nämns i Norbergs text bottnar nämligen de åsikter som framförs i hans krönika med stor sannolikhet i debatten om denna.
Norbergs inställning behöver förmodligen ingen närmare presentation, han förespråkar helt sonika att invandringen skall släppas fullständigt fri. Denna position försvarar han med klassiskt liberala/nyliberala/libertarianska argument, och tycks därmed anse saken vara utagerad en gång för alla. För den frihetlige finns endast en godtagbar position i frågan, tycks Norberg mena, och det är den han själv förfäktar.
Denna uppfattning har de senaste åren fått så stort genomslag att mången frihetlig debattör med avvikande åsikt i frågan hållit tyst, hellre än att riskera stämplas som kättare, men faktum är att den är falsk. Den skotska upplysningens klassiska liberaler sade till exempel inte särskilt mycket om saken, men då de till skillnad från dagens debattörer inte var rationalister utan empirister skulle de knappast, hade de ombetts kommentera dagens situation, intagit några kompromisslösa dogmatiska positioner i frågan.
Vad den nyliberala skolan beträffar var dennas kanske mest kända företrädare, nämligen Milton Friedman, glasklar. Fri invandring går inte, slog Friedman fast, att kombinera med en välfärdsstat. Det bör dessutom i sammanhanget noteras att den välfärdsstat Friedman menade var oförenlig med fri invandring var den amerikanska. Vad han skulle sagt om den svenska välfärdsstaten, med dess avsevärt mer långtgående åtaganden, torde vara enkelt även för den med väldigt dålig fantasi att lista ut.
Detta är naturligtvis inte samma sak som att Friedman var kategorisk motståndare till omfattande invandring. Vad Friedman menade var att man behövde välja mellan fri invandring och en välfärdsstat. Den logiska konsekvensen av detta är att den som vill släppa invandringen fri först måste avskaffa välfärdsstaten. Försöker man göra det i motsatt ordning, menade Friedman, kommer detta leda till omfattande omfördelning och att levnadsstandarden i landet i fråga därmed sjunker.
Norberg finner heller inte stöd för sin linje i den österrikiska skolan. Friedrich Hayek kom med tiden att motsätta sig omfattande invandring, och motiverade sin vana trogen detta på empiristisk grund. När Ludwig von Mises i sitt magnum opus Human Action till synes argumenterar för öppna gränser, är det uttryckligen fri rörlighet för arbetskraft han talar om.
Vad von Mises talar om är med andra ord en situation väsensskild från dagens svenska bidragsdrivna migrationspolitik. Det är därtill värt att notera att den öppenhet han förespråkar på intet sätt gäller alla folk. I slutet av boken (som publicerades några få år efter andra världskrigets slut), nämner han närmast i föregående att:
"As conditions are today, the Americas and Australia in admitting German, Italian, and Japanese immigrants would merely open their doors to the vanguards of hostile armies."
Kort sagt, tesen att fri invandring skulle vara någonting självklart ur ett frihetligt eller nyliberalt perspektiv saknar helt enkelt grund. Den är tvärtom snarare att betrakta som både rationalistisk och progressiv, och därmed ganska svårförenlig med såväl libertarianismens som den klassiska liberalismens principer.
Uppdatering
Denna serie inlägg blev den 7 mars föremål för ett längre inslag i radio bubb.la, i vilket även en del andra aspekter av frågan diskuterades. Om du fann dessa inlägg läsvärda vill jag passa på att varmt rekommendera en genomlyssning.
Tidigare i ämnet:
Något om Johan Norberg och konservatismen (1/3)
Om konservatismen och den progressiva påbudslibertarianismen (2/3)
