Före den svenska vänstern upptäckte strukturer, identitetspolitik och de franska universitetens intellektuella haverister var dess främsta bogeyman nyliberalen.
Den som ville sänka de skyhöga svenska skatterna till en något lägre, om än i varje internationell jämförelse fortfarande väldigt hög, nivå var, menade vänstern, nyliberal. Den som förespråkade att de bland västvärldens länder tämligen aparta statliga monopolen på försäljning av alkohol och läkemedel borde avskaffas var, menade vänstern, inte bara värdegrundssabotörer på god väg att kvalificera sig för hispan. De var dessutom – ja, du gissade rätt – nyliberaler.
Så där höll det på. Nyliberal var den som ville avskaffa de skadliga regleringar som ledde till arbetslöshet och försämrad ekonomi. Nyliberal var den som ville att krogarna skulle få vara öppna längre. Nyliberal var den som förespråkade samma frihandel man idag kan bli karaktärsmördad från vänsterhåll om man inte ställer sig bakom. Och så vidare.
Kort sagt, nyliberalismen torde vara ett av den svenska samtidshistoriens mest smutskastade, missbrukade och demoniserade begrepp. Vad som kom först, skräckpropagandan om nyliberalismen eller en rörelse vars medlemmar faktiskt kallade sig nyliberaler, förefaller stundom något oklart. Klart är dock att många med libertarianska eller klassiskt liberala åsikter med tiden stolt kom att, inte minst för den provokativa effektens skull, använda begreppet om sig själva.
Den svenska vänsterns missbruk av nyliberalismbegreppet är en skamfläck, om än bara en i raden av sådana, men dessvärre går det inte att sätta punkt för detta inlägg där. Med tiden har ironiskt nog nämligen den groteska halmdocka vänsterns trollfabriker målat upp och döpt till "nyliberalism" kommit att bitvis besannas. Ett av de mer slående exemplen på detta är hur vinster i välfärden blivit en central fråga för många av de svenskar som gärna kallar sig själva för nyliberaler.
Vinster i välfärden har ytterst lite med fri marknadsekonomi att göra. Tvärtom är den "marknad" aktörerna inom berörda branscher verkar på en artificiell skapelse, skapad av staten. Politikerna har bestämt efterfrågan, slagit fast priserna och därefter tvångsanslutit alla skattebetalare som betalande "kunder". Detta alldeles oavsett huruvida den enskilde skattebetalaren faktiskt har efterfrågat de tjänster som erbjuds eller ej.
Det svenska högskattesamhället, med dess uttalade socialistiska omfördelningsambitioner, har på detta sätt blivit ett eldorado för företagare som mer än gärna berikar sig på de pengar som staten, uppbackad av sitt våldsmonopol, tvingat medborgarna att skiljas från. Detta är inte ett gott exempel på fri företagsamhet, utan tvärtom ett skolboksexempel på just den svågerkapitalism som vänstern alltid hävdat att nyliberalismen står för.
Ett Facebookinlägg av Fredrik Segerfeldt – och det bör här påpekas att detta är en person med flera högst förtjänstfulla bedrifter på sitt CV – satte nyligen fingret på detta. Inlägget är skrivet som ett brinnande försvar för den svenska modellen anno 2017, och som argument för detta åberopar Segerfeldt bland annat just nämnda möjligheter att berika sig på andras skattepengar.
I sitt inlägg nämner Segerfeldt inte med ett ord de skyhöga skatterna privatpersoner tvingas betala, men poängterar däremot att företagsskatten är förhållandevis låg i Sverige. Därför, menar Segerfeldt, är Sverige varken "terrible" eller "a socialist hellhole". Det är onekligen ett intressant budskap.
Ett system där politikerna skattar skiten ur medborgarna, men däremot tillhandahåller omfattande möjligheter till svågerkapitalism och ett någorlunda gott företagsklimat i övrigt är, lyder den outtalade implikationen, ett gott system. Segerfeldts utspel bör förstås i ljuset av sitt sammanhang. Inte desto mindre är detta ett budskap som till exempel libertarianer har all anledning att fråga sig huruvida de vill förknippas med eller ställa sig bakom.
