Den låga frekvensen av #metoo-relaterade inlägg på denna blogg beror till stor del på ett stort mått av skepsis från blogginnehavarens sida. Denna skepsis bottnar dels i att vad som ursprungligen var ett amerikanskt fenomen idag närmast har tagits över av Sverige, dels i en stark misstanke om att de siffror som rapporteras om antalet och andelen offer för sexuella trakasserier varit kraftigt uppblåsta.
Bortom de många tecknen på häxprocesser och masshysteri framträder inte desto mindre någonting viktigt, nämligen den förkrossande vänstermajoriteten bland de personer och institutioner som nu skakas av anklagelser om sexuella övergrepp. De personer som nu pekas ut har i regel inte bara förkunnat sin egen förträffliga moral, utan har också utmärkt sig genom sin fäbless för att under bombastiska former fördöma såväl sina ideologiska motståndare som mannen på gatan som personer med förkastlig moral.
Nu faller de plötsligt en efter en från sina höga hästar. Kvar blir institutioner fyllda av ideologiskt likasinnade, vilka nu har den pedagogiska utmaningen att förklara hur de å ena sidan kunnat anse sig vara särskilt lämpade att förfasa sig över folkets påstått dåliga moral, samtidigt som de å den andra själva inte lyft ett finger när deras egna kollegor och döttrar(!) drabbats av de personer de hållit om ryggen.
I viss mån blir ironiskt nog de radikala åsikter som genomsyrat nämnda institutioner begripliga i ljuset av detta. Måhända har de anställda på Aftonbladet faktiskt varit så närsynta att de trott att en arbetsplatskultur där en man kunnat fråga sin kvinnliga kollega om hon blivit "slapp i fittan" efter hon fött barn varit det normala. Det skulle i så fall onekligen förklara många annars tämligen obegripliga reportage från såväl denna som andra redaktioner genom åren.
Inte desto mindre är det anmärkningsvärt hur man i just de kretsar där man hållit de anklagade om ryggen nu åberopar vad som framkommit som bevis på att man haft rätt hela tiden. På de allra flesta arbetsplatser har medarbetarna nämligen inte ställt plumpa och vulgära frågor om sina kvinnliga kollegors underliv. På de allra flesta arbetsplatser har de anställda inte tagit beslut om att den som trakasserat ens egna döttrar skall belönas med bidrag och generösa förmåner.
Kort sagt, vad som nu framträder är inte något den vanlige medborgaren känner igen sig i. Vad som framträder är en de progressiva maktklickarnas subkultur, där helt andra regler har gällt. Detta hade måhända inte varit så remarkabelt om det hade varit de vanliga människorna som kritiserat makthavarnas värderingar, men så har inte varit fallet. Tvärtom har det perverst nog varit personer som Fredrik Virtanen, Roger Mogert och Lars Ohly som ständigt, grötmyndigt och grandiost förmanat mannen på gatan att göra något åt sina påstått dåliga värderingar.
När nu Roger Mogert och Lars Ohly avpolletteras hänvisar båda till att de är offer för strukturer, och försöker därmed antyda att vad som har hänt i själva verket bevisar att de haft rätt hela tiden. Detta är inte bara patetiskt, det är en regelrätt förolämpning.
Vad som har hänt bevisar inte att de haft rätt hela tiden. Vad som har hänt ger däremot en kraftig fingervisning om att de hela tiden tycks ha varit moraliskt underlägsna den stora merparten av de vanliga människor vilka de ständigt försökt utmåla sig själva som förmer än. Detta är något alla bör ha i åtanke varje gång dessa politikers ännu inte avpolletterade kollegor framöver uttalar sig om vad som utgör god moral.
