I ett av denna bloggs mest lästa, och i mitt eget tycke också mest angelägna inlägg, anklagar jag Allmänna arvsfonden för att ägna sig åt likplundring. Anledningen till detta är att man satt i system att stämma anhöriga till bortgångna människor för att komma över arv. De pengar man på detta sätt fått tillgång till har man därefter låtit gå till bland annat charlataner, islamister och vänsterextremister.
Detta agerande är så oetiskt, så moraliskt korrupt och så genuint motbjudande att en skandal som ledde till såväl politikeravgångar som Allmänna arvsfondens upplösande för länge sedan borde ha briserat. Inte desto mindre skulle man med visst fog kunna hävda att den "likplundring" jag i ovan nämnda inlägg talar om är symbolisk, snarare än handgriplig, emedan den trots allt pågår på behörigt avstånd från de döda människornas kroppar.
Allmänna arvsfonden nöjer sig emellertid inte med att ägna sig åt likplundring av det mer symboliska slaget. Sedan något år tillbaka är Svenska kyrkan enligt lag skyldig att ta hand om den metall (i form av till exempel guld från tandfyllningar) som frigörs vid kremeringar. Det överskott som verksamheten inbringar skall enligt samma lag gå till – ja, du gissade rätt – Allmänna arvsfonden.
Till skillnad från Allmänna arvsfondens övriga likplundring berör denna verksamhet inte endast den som går bort utan bröstarvingar, utan alla som kremeras. Antalet människor som efter sin död ofrivilligt tvingas finansiera bedragares, salafisters och vänsterhaveristers verksamhet har därmed ökat drastiskt.
Detta helt i enlighet med ett parlamentariskt fattat beslut, i vilket man särskilt betonat det miljövänliga i förfarandet. Det hela är en nyttig påminnelse om hur Sveriges makthavare egentligen betraktar sina undersåtar.
Tidigare i ämnet:
Allmänna arvsfonden – när staten ägnar sig åt likplundring
