För tolv år sedan krävde Sveriges muslimska förbund, anförda av sin ordförande Mahmoud Aldebe, särlagstiftning för muslimer i Sverige. Dessa åsikter delades av förbundsordförandens fru, Ebtisam Aldebe, som vid denna tid var centerpartistisk riksdagskandidat. När denna kandidatur kritiserades uttalade centerledaren Maud Olofsson sitt stöd för Aldebe.
Tre år senare var det Mahmoud Aldebes tur att bli nominerad till riksdagskandidat av Stockholmscentern. Han hade då inte bara trappat upp sin kamp för sharialagar, utan arbetade också för att de bägge män som hade hedersmördat Pela Atroshi skulle beviljas resning , då dessa enligt Aldebe blivit offer för politiska, polisiära och massmediala konspirationer. Aldebe kvarstod trots detta som riksdagskandidat, ända tills han drog tillbaka sin kandidatur självmant.
Hans hustru Ebtisam Aldebe blev till skillnad från sin make kvar i partiet. För Centerpartiet var hennes öppna och väldokumenterade islamism uppenbarligen inget hinder för en politisk karriär, varför hon fick representera partiet i Solna stads socialnämnd, Solna tingsrätt och Stockholms förvaltningsrätt. I egenskap av nämndeman i Stockholms förvaltningsrätt var hon med om att fälla avgörandet i ett 40-tal ärenden i Migrationsöverdomstolen.
I slutet av förra veckan kom det så till allmänhetens kännedom att Ebtisam Aldebe och en centerpartistisk kollega i minst ett fall använt det svenska domstolsväsendet för att skipa "rättvisa" enligt regelrätta sharia- och klanprinciper. Skandalen var ett faktum, och frågan alla nu tycks ställa sig är: Hur kunde detta hända?
Frågan har emellertid ett mycket enkelt svar. Detta kunde hända eftersom ingen brydde sig om de många debattörer som gång på gång lade fram bevis för att makarna Aldebe var islamister. Detta kunde hända eftersom Maud Olofsson gav Ebtisam Aldebe sitt stöd. Detta kunde hända för att man var så besatt av identitetspolitiskt tankegods, att man mer än gärna lät sig representeras av extremister, bara dessa hade rätt bakgrund och hudfärg.
Detta kunde hända för att man ansåg sig fördomsfri då man utgick från att man inte kunde ställa samma krav på invandrare som på svenskar. Detta kunde hända för att man i den svenska offentligheten var så upptagen med att bedyra hur mycket man stod upp för "allas lika värde", att man glömde att stå upp för ens grundläggande likhet inför lagen.
"Dessa värderingar har ingen plats i vårt parti", hävdar idag Annie Lööf. Det är en tämligen skamlös lögn. Värderingar som Aldebes har tvärtom en påtagligt stor plats i Centerpartiet, och detta av den enkla anledningen att Annie Lööf, Maud Olofsson med flera har gett dem en sådan.
Centerpartiet är dock inte ensamma om detta. Skulden delas av flera andra partier som gjort precis samma sak. Skulden delas av journalistkåren, som trots ett och annat kritiskt reportage överlag behandlat dessa extremister och de krafter som krattat manegen för dem med silkesvantar. Skulden delas av alla som slentrianmässigt slagit ifrån sig kritiken som rasistisk.
Att en medeltida shariadom har kunnat utdömas i Solna tingsrätt beror på att ni lät detta ske. Att en medeltida shariadom har kunnat utdömas i Solna tingsrätt beror på att ni ignorerade alla varningssignaler. Att en medeltida shariadom har kunnat utdömas i Solna tingsrätt beror på att ni har hållit er med en unken människosyn.
Kort sagt, att en medeltida shariadom har kunnat utdömas i Solna tingsrätt beror på att ni har haft era huvuden så djupt uppkörda i arslet att ni inte sett vad som pågått rakt under näsan på er.
