Den tredje mars 2018 publicerades i Dagens Nyheter ett ledarstick av Per Svensson som, när de förbluffade antropologerna under århundradena som följde försökte bringa klarhet i mysteriet med den hermetiskt tillslutna socialliberala filterbubblans uppgång och fall, skulle komma att ge upphov till det idag klassiska epitetet The socialliberalt ledarkåseri to end all socialliberala ledarkåserier.
Texten hade allt. De ritualistiska och indignationsdrypande upprepningarna av ordet "högern", som om vore detta namnet på hemvisten för självaste mörkrets furste. Det obligatoriska fjäskandet för de något aparta vänsterextremister varje socialliberal med självaktning vid denna tid brann för att få en klapp på huvudet av. Den för socialliberaler så typiska oförmågan att komma till saken. Och så vidare.
Detta kombinerade Svensson inte bara med en generös portion orddiarré. Nej, texten var därtill tvångsmässigt och till bristningsgränsen fylld med de för den självgode socialliberalen så karaktäristiska högkulturella referenserna. Syftet med dessa var, har antropologerna funnit, att stärka vi-känslan i den klick självutnämnda elitsocialliberaler inom vilken man förvisso visste allt om smaken av madeleinekakor, men också var så valhänta att man inte utan hjälp förmådde utföra ens ett så enkelt handgrepp som att byta en glödlampa.
Intressant nog vinnlade sig Svensson samtidigt i texten om att inte framstå som en mossig medelålders socialliberal. Texten är kryddad med populärkulturella referenser, vilka har infogats i texten för att klart och tydligt markera att Svensson behärskade vad man vid denna tid benämnde kidsens språk. Referenserna till företeelser som "kuken", "South Park" och "4chan" är därför legio.
Efter en lång odyssé – givetvis komplett med allt från cykloper till sirener – genom det rika landskap som utgör socialliberalens inre föreställningsvärld, anländer läsaren slutligen till Per Svenssons Ithaka. Där, visar det sig i eposets sista skälvande strofer, återfinns något ännu farligare än vad läsaren hittills mött på sin färd.
Vid Penelopes dörr, får vi veta, väntar Hanif Bali. Hur kom han dit? Han, förklarar Svensson, "gick väl vilse på stäppen och fångades av en stormvind". Dessa mästerligt nedpräntade ord skulle inte bara komma att säkra Per Svensson en plats i historien. De skulle därtill bli ihågkomna som socialliberalismens "finest hour".
