När finansminister Magdalena Andersson nyligen påstod att den som ger pengar till tiggare bidrar till människohandel, lyckades hon såväl skapa dålig stämning i regeringen som reta upp Miljöpartiet rejält.
Att finansministern samtidigt lät meddela att hon motsatte sig ett förbud av det tiggeri som enligt henne själv leder till människohandel, gör naturligt utspelet som sådant lika motsägelsefullt som alla andra regeringsutspel i de infekterade samtidsfrågor där man inom Socialdemokraterna både vill äta kakan och ha den kvar. Inte desto mindre står det numera tämligen klart att hon har rätt i sak.
Att svenska politikers och myndigheters hållning i tiggerifrågan skapar stora incitament för människohandel är idag, trots att gigantiska mängder förtroendekapital genom åren investerats i motsatsen, ett etablerat faktum. Tiggeriet är med andra ord inte bara en företeelse de svenskar vilkas land alltmer ter sig som ett global socialkontor stör sig på, utan även något som i många fall är genuint destruktivt för tiggarna själva.
I ljuset av detta blir den miljöpartistiska hållningen påtagligt anmärkningsvärd. Miljöpartister har tillgång till samma information om tiggeriets konsekvenser som alla andra, men låter sig likväl provoceras något oerhört av Anderssons utspel. Att regeringens passivitet leder till människohandel är för dem helt enkelt inte ett relevant argument.
Det finns naturligtvis många relevanta argument mot ett nationellt tiggeriförbud. Ett sådant är att staten inte bör reglera frivilliga transaktioner vuxna människor emellan. Ett annat är att frågan om ett eventuellt tiggeriförbud bör vara en angelägenhet för markägaren, och inte för staten.
Miljöpartiet åberopar dock inte något sådant argument. Tvärtom, inom Miljöpartiet tilldömer man dylika argument väldigt liten tyngd; partiets företrädare förespråkar både ofta och gärna såväl paternalism som inskränkt äganderätt. Vad som fick partiet att se rött var någonting helt annat.
Inom Miljöpartiet är frågan om huruvida tiggeri leder till människohandel helt enkelt irrelevant. Man gör ingen konsekvensanalys, man väger inte fördelar och nackdelar mot varandra och man låter inte frågan om vad som faktiskt är bäst för tiggarna själva vara det avgörande. Vad man i stället gör är att känna.
Vad som är avgörande för Miljöpartiet är huruvida vad som känns bra, vad som verkar snällt och vad som låter humant. Frågan om huruvida politiken skapar starka incitament för människohandel är i bästa fall sekundär. Det primära är magkänslan och vad som låter bra här och nu.
Analysen är ett barns. Vad mer är, inställningen i fråga är inte begränsad till Miljöpartiet, utan har helt dominerat den svenska samhällsdebatten under innevarande årtionde. Ett synnerligen talande exempel fick vi 2015, då bilderna på ett drunknat barn under några febriga månader före den så kallade "tvärvändningen" fick debatten att haverera fullständigt.
Bilderna på den döde Alan Kurdî togs i breda kretsar till intäkt för att Sverige och Europa behövde bli mer välkomnande gentemot asylsökande. Därmed ökande man incitamenten för människor att riskera sina egna och sina barns liv på Medelhavet, vilket sannolikt ledde till att antalet människor som drunknade ökade.
Alan Kurdîs död var inte resultatet av en strikt asylpolitik. Hans död var tvärtom konsekvensen av en migrationspolitik där den som riskerade sina barns liv genom att båtvägen försöka ta sig till Europa i regel blev rikligt belönad för detta. Huruvida den europeiska eller australiska asylpolitiken är att föredra är en värderingsfråga, men är det drunkningsolyckor man vill undvika är en politik som den australiska fullständigt överlägsen.
2015 spelade fakta dock en fullständigt underordnad roll. Alan Kurdî var död, och det officiella Sverige reagerade genom att känna sig fram till hur man skulle förhålla sig till detta. Svaret blev en politik som ledde till fler drunkningsfall, och för detta slog man sig för bröstet.
När det kommer till kritan handlar det hela nämligen inte om människohandel eller drunkningsolyckor. Man tar inget ansvar, man bryr sig inte om konsekvenserna och man försöker inte ens framföra några koherenta argument för sin linje. Man avskräcks inte ens av resultat diametralt motsatta till dem man vill åstadkomma.
Vad som i stället driver de mest högljudda är, tycks det, de egna känslorna, de egna anspråken på hjältestatus och det egna varumärket. Dekonstrueras motiven bara tillräckligt långt återstår till slut, tycks det, påfallande ofta endast den rena narcissismen.