Med ett tonfall så indignerat att läsaren kunde drabbas av misstanken att vad som hänt var i paritet med medverkan i en kannibalistisk orgie med helstekt spädbarn som pièce de résistance, rapporterade igår bland annat Expressen att riksdagsmannen Jan Ericson har medverkat på en konferens för "klimatförnekare".
Det är naturligtvis i sammanhanget frestande att syrligt påpeka att det förefaller osannolikt att Jan Ericson förnekar existensen av klimat. Det är också frestande att säga något om agendan bakom användningen av efterledet -förnekare, med alla de associationer detta är laddat med. Det intressanta i sammanhanget är dock någonting helt annat, nämligen frågan om evidens.
Att Ericsons avvikande åsikt väcker sådan indignation beror inte bara på att kampen mot klimatförändringar upphöjts till kanon i Det Progressiva Narrativet™, utan också på att Ericsons motståndare anser ha evidensen på sin sida. Att Ericson har fel och att hans motståndare har rätt är, menar man, vetenskapligt fastslaget.
Detta är en sanning med modifikation. Evidensen för att utsläpp av koldioxid leder till temperaturhöjningar får sägas vara stark, men detsamma gäller inte evidensen för riktigheten i de klimatmodeller och förutsägelser om preciserade temperaturökningar man håller sig med. De temperaturökningar man förutspått har helt enkelt inte infunnit sig. Vad mer är, sensationella uppgifter som lagts fram som om vore de fastslagen sanning har visat sig vara både helt felaktiga och resultatet av direkt generande metodfel.
Detta innebär inte att frågan om temperaturökningar är överspelad. Det innebär heller inte att riskerna med klimatförändringar är så små att området lämpar sig väl för risktagande och experimenterande. Det innebär dock att evidensen bakom det gängse klimatnarrativet inte är riktigt så massiv som denna i regel utmålas som.
Det många hänvisningarna till evidens är dock intressanta av ett annat skäl, nämligen att man i detta vurmande för evidens är ytterst selektiva. I åtskilliga påstått ideologiska frågor är evidensen för en viss slutsats nämligen betydligt tyngre än vad den är i klimatförändringsfrågan. Exemplen på detta är många:
Evidensen för att en narkotikapolitik av svensk typ skapar förhöjd dödlighet bland brukare av droger är massiv.
Evidensen för att biologiska faktorer ligger bakom de flesta av skillnaderna mellan manligt och kvinnligt beteende är massiv.
Evidensen för att socialdemokratisk politik leder till förhöjd arbetslöshet är massiv.
Evidensen för att den planekonomiska politik Vänsterpartiet förespråkar leder till ekonomisk ruin är massiv.
Och så vidare.
Ytterst få politiker låter sig emellertid stoppas av detta. När det kommer till kritan begränsas makthavares intresse för evidens till de fall då denna sammanfaller med vad de redan tycker. Visar evidensen någonting annat bortser man inte bara från den, utan bygger därtill hela ideologier utifrån föreställningar evidensen sedan länge grundligt har vederlagt.
Kort sagt, när det kommer till politiska ideologier anses faktaresistens vara fullt legitimt. Denna faktaresistens utgör en helt nödvändig förutsättning för flera ideologiska ståndpunkters och hela ideologiers existens. Detta uppmärksammas praktiskt taget aldrig, vilket i sig är högst anmärkningsvärt. Ännu mer anmärkningsvärt blir det dock när Jan Ericson plötsligt på egen hand förväntas leva upp till en (påstådd) evidens hela partier har beviljats dispens från.
