På ledarplats i DN valde tidigare idag Peter Wolodarski att med kirurgisk precision illustrera den enögdhet, världsfrånvändhet, totala avsaknad av markkontakt samt magnifika brist på självkritik som kanske mer än någonting annat utmärker det progressiva maktetablissemang han själv utgör en centralfigur i.
Wolodarskis text handlar om hans farhågor om att Ryssland skall försöka påverka det kommande riksdagsvalet. Denna oro är i sak inte obefogad, men de exempel Wolodarski ger på vad Ryssland kan tänkas vilja åstadkomma är direkt parodiska. Så gott som alla exempel han ger är nämligen exempel på sådant han själv och hans progressiva åsiktsfränder redan med besked lyckats åstadkomma alldeles på egen hand.
Wolodarski är orolig för operationer ämnade att "generellt höja konfliktnivån". Han oroas över att organisationer ("gärna radikala grupper") skall bidra till att skapa "polarisering och splittring". Han oroas för operationer som får konfliktnivån att "oupphörligt koka ‐ och gärna koka över". Han oroas för att marginella grupper skall få "propagandan att snurra snabbare och skapa illusionen av massrörelser". Han oroas för att aktörer skall "sprida misstro och underblåsa motsättningar". Och så vidare.
Allt detta har de senaste åren varit vardag i Sverige. Aktörerna bakom har dock inte varit ryska agenter, utan ministrar, partiledare, riksdagsledamöter, journalister, kulturarbetare och ledarskribenter. För detta har de så gott som aldrig kritiserats av Wolodarski, och inte sällan har de skyldiga varit anställda på hans egen tidning eller fått sina häpnadsväckande politiska utspel publicerade och/eller hyllade där.
Hans egen tidning har publicerat en stor mängd direkt lögnaktiga "nyheter" ämnade att vilseleda allmänheten, vilket såväl har höjt konfliktnivån som skapat misstro och underblåst motsättningar. Politiker har länge låtit bidragen regna över "radikala grupper" såsom islamister. Tidningar har samarbetat med vänsterextemister. Marginella grupper med aparta agendor har lyfts fram så till den grad att man skapat just "illusionen av massrörelser". Et cetera.
I den mån Vladimir Putin önskar åstadkomma vad Wolodarski beskriver, är det enda han behöver göra att luta sig tillbaka. Regeringar, statsministrar, journalister och inte minst Dagens Nyheter själva har nämligen redan åstadkommit precis detta.
Sverige är sönderslitet av polarisering, hat och motsättningar. Förtroendet för medierna är rekordlågt. Tilltron till politikernas förmåga att göra något åt de akuta problem som med en samtidsfloskel kallas för "utmaningar", och som då de växte sig stora inte föranledde någon kritisk granskning i till exempel DN, är i breda kretsar och på goda grunder så gott som obefintlig.
Denna situation är helt och hållet självförvållad. Även om så Putin skulle ge allt vad han har att ge, skulle han inte kunna påverka situationen annat än marginellt. Wolodarski själv, däremot, har genom sin fäbless för aktivism, gonzo-rapportering om migrationsfrågan och rena lögner på nyhetsplats, varit en centralfigur när såväl samhällsdebatten som politiken i Sverige havererat.
Allt detta hade man måhända kunnat vara överseende med, hade Wolodarski bara förmått uppvisa en gnutta självkritik. Att han i stället publicerar ett pekoral som dagens ledare, visar dock att han absolut ingenting lärt. Tvärtom är tilltron till den egna förmågan att korrekt analysera samtiden, tycks det, större än någonsin.
