Denna text är ett gästinlägg av Henrik Sundström.
Just nu pågår arbetet i riksdag och departement med att återigen reformera lagstiftningen om sexualbrott. Inriktningen är att införa en så kallad samtyckeslag. Syftet med ändringen är inte att utvidga det straffbara området. Snarare är tanken att skicka ett pedagogiskt budskap till folket, i förhoppningen att detta ska leda till färre övergrepp. Dessutom verkar det finnas någon slags ideologiska motiv av identitetspolitisk karaktär.
Kritiken från oss som arbetar med frågorna i praktiken har varit massiv. Inte för att vi inte delar visionen om ett samhälle med färre övergrepp, utan för att förslaget saknar förankring i verkligheten och kommer att leda till kraftiga försämringar för brottsoffren. En samtyckeslag gör nämligen att fokus i rättssalen måste flyttas från den misstänktes handlingar, till frågan om brottsoffrets agerande. Det kommer att göra det nödvändigt för alla aktörer i rättssalen att ställa frågor till brottsoffret som kan upplevas som mycket integritetskränkande.
Lagrådets kritik har om möjligt varit ännu hårdare. De menar att förslaget är så illa utformat att det inte går att som medborgare läsa sig till vad som i framtiden ska vara straffbart. Därmed strider förslaget mot grundlagen och mot Europakonventionen. Det betyder att det finns en uppenbar risk att domstolarna inte kommer att kunna tillämpa en ny våldtäktsparagraf.
De juridiska revorna i lagförslaget är så stora att de inte kan lagas under gång. Regeringen skulle behöva ta tillbaka ärendet och göra om det från grunden. Tyvärr verkar regeringen ha investerat alltför stor prestige i frågan, och just nu lutar man snarare åt att ändå trumma igenom förslaget trots lagrådets omfattande kritik.
Riksdagen måste nu ta sitt ansvar och stoppa lagändringen i denna form. Annars är risken stor att vi står med en våldtäktsparagraf som inte går att tillämpa.
Henrik Sundström (M)
Advokat
