Under gårdagen publicerade Arbetaren och Dagens Nyheter varsin grävande artikel om den famöse "Egor Putilov". I artiklarna, som för övrigt båda överlag utmärkte sig för mycket god journalistik, avslöjades bland annat hur "Putilov" hade gått till väga för att ljuga sig till svenskt uppehållstillstånd och medborgarskap.
Man får ha grävt ned sig riktigt djupt i sin skyttegrav för att vägra medge att "Putilov" verkar vara minst sagt skum, och det finns ingenting att invända mot granskningen som sådan. Några aspekter av saken lyser dock med sin frånvaro i Arbetarens och Dagens Nyheters artiklar, varför deras texter tarvar några kommentarer.
Vad som kanske är mest anmärkningsvärt är vilket brott med den gängse journalistiska linjen det blir när båda tidningarna gör en stor sak av att "Putilov" genom att ljuga har lurat sig till uppehållstillstånd och medborgarskap. Det är nämligen sedan länge en offentlig hemlighet att just denna företeelse är utbredd. Det faktum att en överväldigande majoritet av de asylsökande "saknar" identitetshandlingar ger en ganska tydlig fingervisning om hur vanlig denna form av bedrägeri är.
Företeelsen kostar med andra ord sannolikt skattebetalarna tiotals miljarder kronor årligen, men inte desto mindre är intresset för företeelsen minst sagt ljumt inom journalistkåren. Att båda tidningarna plötsligt visar stort intresse för saken, och att åtskilliga namnkunniga debattörer som i vanliga fall bara har invektiv till övers för den som lyfter frågan nu på sociala medier ventilerar sin indignation över "Putilovs" lögner, utgör således ett tämligen flagrant exempel på dubbla måttstockar.
Vad som också lyser med sin frånvaro är en granskning av hur "Putilov" så länge kunde arbeta under falsk identitet för bland annat Aftonbladet. Om den famöse skribenten är vad Dagens Nyheter i sin artikel antyder att han är, är det högst anmärkningsvärt att så många etablerade medier hunnit anlita honom. Den kompakta tystnaden kring detta hedrar definitivt inte vissa av hans tidigare uppdragsgivare.
Också värt att notera hur hur det inte är "Putilovs" skribentgärning som granskas, utan hans person. Givet de många frågetecken som omgärdar såväl "Putilov" som hans nuvarande arbetsgivare Samhällsnytt är detta i sig inte konstigt, men hade Samhällsnytt varit den lögnaktiga megafon det vanligtvis insinueras att publikationen är, hade en stor del av granskningen också fokuserat på vad de faktiskt skriver.
I själva verket har dock såväl skribenten som publikationen hunnit med att producera ett antal högst relevanta artiklar. Hade man ägnat sig åt att publicera felaktigheter hade givetvis etablerade medier inte varit sena med att göra en stor sak av detta, men såvitt jag vet har inte sanningshalten i någon av Samhällsnytts texter ifrågasatts.
Vad detta innebär rent konkret är att "Putilov" och Samhällsnytt förmått leverera sakligt korrekt rapportering, som därtill många läsare funnit relevant. Inte sällan har man dessutom kunnat göra detta helt utan konkurrens från etablerade medier, då de senare varit ointresserade av att rapportera om de frågor Samhällsnytt tagit upp.
Så länge etablerade medier inte överger denna linje, kommer Samhällsnytt därför förbli en populär nyhetskanal. Detta i stort sett helt oavsett vilka skumma omständigheter som avslöjas om publikationens finansiering, agenda och medarbetare. Det är övriga aktörer i mediebranschen som genom sin fäbless för vinkling, selektiv tystnad och renodlad agendajournalistik gett Samhällsnytt legitimitet. Önskar man förändra detta, måste man också börja göra ett bättre jobb.
Sist men inte minst är det värt att notera att det faktiskt finns ett exempel på hur man (även om den anklagade själv nekar till detta) lyckats belägga "Putilov" med att sprida falsk information. Exemplet i fråga utgörs av den debattartikel i vilken en "Tobias Lagerfeldt" (det vill säga sannolikt en trollande "Putilov") krävde att asylsökande och så kallade papperslösa skulle ges rösträtt.
Denna falska debattartikel har tillmätts stor betydelse i sammanhanget. Det underförstådda budskapet har varit att "Putilov", genom att föreslå något helt befängt och "spektakulärt", försökt så split och polarisera samhällsdebatten. Detta är naturligtvis helt korrekt, så till vida att budskapet är helt uppåt väggarna. Problemet med resonemanget är bara att den svenska samhällsdebatten i sin helhet var uppåt väggarna när artikeln publicerades.
Att illegala invandrare skulle ges rösträtt var vid denna tidpunkt nämligen en åsikt helt i tiden. Precis detta hade föreslagits av Grön ungdom och Feministiskt initiativ, och också luftats på ledarplats i Dagens Nyheter. Den famösa artikeln utgjorde med andra ord ingen brandfackla i debatten, utan var bara ännu ett exempel i raden på den sorts idioti tidningarna, samhällsdebatten och politiken vid denna tid svämmade över av.
Det är sunt att "Putilov" granskas. Den betydelse han tillmäts är emellertid enormt överdriven. Att samhällsdebatten havererat beror inte på honom, utan på att man inom de politiska och mediala etablissemangen i Sverige någon gång runt 2010 lät sig ryckas med i en masspsykos. "Putilovs" eventuella bidrag till detta är försumbart, och i den händelse han faktiskt varit utländsk agent har hans arbete varit löjligt enkelt. Det enda han i så fall behövt göra är att sakligt rapportera om de pajaskonster som dominerat den svenska politikens och samhällsdebattens mittfåra.
