En Fi-politiker, tillika tilltänkt riksdagskandidat, skapade häromdagen stor uppmärksamhet då hon slängde ut ovanstående fråga på Facebook. I vilken mån de starka reaktionerna stod i proportion till klavertrampet i fråga kan diskuteras. Om att frågan i de flestas ögon framstår som ytterligt plump, historielös, okänslig och nedlåtande råder näppeligen några tvivel, men detta betyder inte att motivet bakom måste ha varit hänsynslöshet och illvilja.
Sannolikt har rätt många som besökt södra Polen genom åren passat på att besöka Auschwitz när de väl varit i krokarna, trots att vistelsens primära syfte varit ett annat. När det kommer till kritan finns inte särskilt mycket att invända mot detta. Alternativet, det vill säga att inte besöka Auschwitz över huvud taget, hade knappast gjort dem mer medvetna om nazismens, judehatets och folkmordets fasor.
Huruvida detta var fallet med Fi-politikern vet vi inte, men vad vi däremot vet är vad som hände sedan. Efter att den illa genomtänkta frågan gett upphov till en storm av kritik valde nämligen Dagens Nyheter att skriva om saken. Efter att man redogjort för vad som hänt, lät man politikern i fråga ge sin sida av saken. Vad som följde var en förklaring, ett medgivande om att det hela var illa formulerat – och därefter en gigantisk fokusförskjutning:
'Det är för att jag har fått en ”shitstorm” av hat från nazister och rasister. De som har reagerat på det här är samma människor som privat har skrivit ”hell seger” till mig. Det är alltså nazister som har valt att misstolka mitt inlägg, trots att jag har förklarat min intention och att det var klumpigt skrivet.'
Plötsligt handlade det hela inte längre om att politikern i fråga hade gjort bort sig. Plötsligt handlade det hela i stället om att hon själv var ett offer, närmare bestämt för nazism(!), rasism och näthat. Plötsligt handlade det om att kritiken utgjordes av avsiktliga missförstånd, framförda av människor med hatisk agenda. Detta uttalande fick också avsluta artikeln. Inga följdfrågor ansågs uppenbarligen vara nödvändiga av Dagens Nyheters reporter.
Agerandet är symptomatiskt. Myten om det tilltagande näthatet har idag upprepats så många gånger att få längre ifrågasätter den. Detta är också någonting man inom den postmoderna vänstern vet att utnyttja maximalt. Så fort det egna beteendet ifrågasätts, hänvisar man till näthat. Så fort man gjort bort sig, hänvisar man till näthat. Så fort man förlorat en debatt, hänvisar man till näthat. Så fort man blir anklagad för att själv ha betett sig illa, hänvisar man till näthat. Och så vidare.
Taktiken är ful, lömsk, genuint ohederlig och direkt farlig, men har visat sig kusligt effektiv. Den gängse bilden av ett näthat som antagit epidemiska proportioner ifrågasätts så gott som aldrig, utan påståenden som den nu aktuella politikerns tas i regel utan vidare för sanning. Detta trots att de ofta inte överlever en granskning.
Konsekvensen av detta är inte bara frånvaron av följdfrågor, utebliven granskning och att kallhamrade demagoger kommer undan med lögner. Konsekvensen av detta är dessutom en tämligen bred politisk och medial konsensus om att inskränkningar av yttrandefriheten blivit nödvändiga. Det hela är både skrämmande och ofriskt, men också en fullt naturlig konsekvens av att myten om det epidemiska näthatet upphöjts till norm.
Tidigare i ämnet:
Myten om näthatet utgör det egentliga hotet
