När det häromåret rapporterades att Alice Bah Kuhnke på sitt arbetsrum hade en bonad med texten "Visst behöver vi en kulturrevolution nu", väckte detta stor uppmärksamhet. Att kulturministern på detta sätt romantiserade en kommunistisk massaker som uppskattas kostat mellan en halv och två miljoner människor livet fyllde mången skeptiker till massmord med avsky. Betydligt färre tycks dock ha reflekterat över själva budskapet som sådant.
Hade Sverige haft en fungerande samhällsdebatt, och hade man i Sverige förmått fylla en floskel som alla människors lika värde med till exempel en ambition att döma alla efter samma måttstock, hade Alice Bah Kuhnke blivit granskad för vad hon är, nämligen en farlig extremist. Bakom den spralliga framtoningen, det sympatiska leendet och det klingande skrattet, återfinns en person som systematiskt arbetat för att tysta meningsmotståndare, öka statens makt över kulturen och att stärka extremisters ställning.
Alice Bah Kuhnke inledde sin karriär inom statsförvaltningen på dåvarande Ungdomsstyrelsen, varifrån hon började stödja antisemiter, islamister och terrorister med skattepengar. Som kulturminister valde hon sedan att låta samma ljusskygga krafter hon samarbetade med då utforma en statligt finansierad informationskampanj om så kallad islamofobi, som då den presenterades visade sig bestå av en uppsättning konspirationsteorier sammanställda av den svenska avdelningen av
islamistiska Muslimska brödraskapet.
Alice Bah Kuhnke har dock inte på något sätt nöjt sig med detta. Under hennes ledning har ett stort arbete för att omstöpa anrika museer till postmoderna propagandainstitutioner inletts. Hon har därtill begått ministerstyre genom att, efter att ha läst en synnerligen subjektiv debattartikel av Jonas Gardell, hota Facebook med statlig censur för att förhindra spridning av så kallade falska nyheter. Och så vidare.
I dagarna har Ola Wong, som från sin kinesiska horisont tycks vara i stort sett den ende i Mediesverige som anser det vara värt att granska implikationerna av kulturministerns agerande, uppmärksammat ännu en av Bah Kuhnke blodisande kulturrevolutionära ambitioner. Den här gången är det politiskt styrning av vilken facklitteratur som ges ut som står i fokus.
I kölvattnet av den på lösa boliner kanoniserade hashtagskampanjen #metoo har kulturministern gett Kulturrådet i uppdrag att "betona frågan om sexuella trakasserier när stöd delas ut". I klartext betyder detta att de redan omfattande kraven på att böcker skall hålla en för staten önskad hållning i frågor om mångkulturalism och genus för att erhålla stöd, nu skärps ytterligare.
Det bör så klart påpekas att grundproblemet är att kulturstöd utgår över huvud taget. Att politiker och statliga tjänstemän selektivt använder skattebetalarnas pengar för att aktivt stödja litteratur som intar en för dem önskvärd hållning, gör dock det hela etter värre. Resultatet blir inte bara en snedvridning av utbudet, utan därtill att böcker helt orelaterade till ämnet pliktskyldigt kryddas med några "korrekta" ställningstaganden i till exempel frågan om sexuella trakasserier för att öka chansen till kulturstöd.
Hade det varit den polska regeringen som ägnade sig åt detta, hade reportagen och opinionstexterna om det fruktansvärda i vad som pågick varit legio. Nu sker det hela i stället rakt under våra egna näsor, och bortsett från några enstaka rösters protester passerar det hela i stort sett obemärkt.
Detta är talande, inte bara för den förljugna svenska samhällsdebatten i stort, utan också för den monumentala oförmågan att se kulturrevolutionären och islamistmecenaten Bah Kuhnke för vad hon faktiskt är.
