2021-01-25

Det blödande museet

"Åh Solon, Solon, ni senfaustiska västerlänningar vandrar planlöst omkring likt sömngångare som letar efter någonting, men har glömt bort vad och varför", svarade den gamle prästen på en koine så kultiverad att den fick Solon att känna sig som en tandlös thrakisk fiskare. Efter en stunds tystnad, under vilken Solon plötsligt blev akut medveten om Nilens porlande, suckade den gamle djupt, och tog ännu en gång till orda. "Ni känner instinktivt att någonting fattas er, men insikten når i regel aldrig så långt som till det medvetna planet. Ni bär på en vag upplevelse av att någonting viktigt har gått förlorat, men frågar er aldrig vad detta kan vara. Ni intalar er själva att införskaffandet av världsliga ting kan bota er leda, att konsumtion och statusattiraljer skall släcka er törst, och trots att samma leda ständigt tilltar, trots att samma törst bara blir starkare ju fler ägodelar ni samlar på er, håller ni ändå krampaktigt fast vid denna föreställning. Ibland frågar jag mig om ni ens vill bli hjälpta, men sedan inser jag att jag är orättvis mot er, för anledningen till att ni famlar i mörkret är att ljuset försvunnit från er värld."

Prästen sträckte ut ett knotigt finger mot Solon, och fortsatte: "Jag minns när det hände. Jag såg det förstås inte med egna ögon, men jag minns tydligt hur jag såg effekterna sprida sig över er värld likt ringar på vattnet, och många av mina ordensbröder såg betydligt mer än så. Någon gång efter vad som då kallades för det stora kriget bestämde sig några sammansvurna potentater i er del av världen att människan blivit för farlig, och i syfte att åtgärda detta skickade man i lönndom ut hastigt formade insatsstyrkor för att neutralisera de källor som – på gott och ont – tillhandahöll den mänskliga själen näring. Ett flertal gamla byggnader som uppförts i era städer för att kanalisera de krafter vetenskapsmännens instrument inte kan mäta revs, och ersattes av konstruktioner noga utformade för att i stället neutralisera samma krafter. Expeditioner skickades ut till de bergstoppar, kultplatser och vattendrag där urgamla väsen huserade, och med det uttalade målet att eliminera dessa. Ibland utförde man sällsamma ritualer, ibland lät man detonera sprängladdningar djupt under markytan och ibland borrade man helt sonika djupa hål, i vilka man hällde ned en stinkande vätska av okänd sammansättning, bara för att därefter omedelbart fylla igen hålen och mycket omsorgsfullt återställa den mark man hade stört."

Den gamle spände blicken i Solon, som instinktivt blinkade till. "Exakt vilka ritualer de utförde vet jag inte, och inte heller hur de kunde veta precis var de skulle spränga eller vad de skulle förgifta underjorden med. Mina ordensbröder har sagt mig att resultaten ofta lät vänta på sig, men också att de ibland var omedelbara, och kunde yttra sig i en skarp lukt av ozon eller skurar av vad som till synes var hagel, men som inte smälte, och som i händelse av hudkontakt fick nyfikna expeditionsmedlemmar att först skrika av smärta och därefter dö en utdragen och plågsam död. Vad de övriga expeditionsdeltagarna beträffar kom många – så säger i alla fall mina ordensbröder – aldrig hem igen. Ett fartyg förliste i en storm här, en automobil blev påkörd av ett tåg där; det är, sade man, sådant som händer. En och annan återvände så klart, och en del av dem lättade också efter att ha druckit sig redlösa sina hjärtan för främlingar på tvivelaktiga inrättningar – men på en kontinent av invalider, änkor och traumatiserade veteraner som vaknade av sina egna skrik flera gånger varje natt, vem skulle ta dem på allvar? Inte heller väckte de många exempel på hur avlägsna bergsbyar nära uråldriga keltiska och indogermanska kultplatser som åren efter kriget drabbades av torka, översvämningar, okända farsoter och mystiska ljus på himlen någon större uppmärksamhet på den härjade kontinenten, även om man säger mig att det finns samlingar av gulnade tidningsklipp i vilka en språkkunnig läsare kan se hur ett tydligt mönster gick igen från Pyréenerna i väst till Karpaterna i öst."

Ett plötsligt gurglande ljud från strandkanten fick Solon att blicka ut över vassen, men det eviga vattendraget återgick till sitt vanliga porlande innan han kunde identifiera vad som hade stört dess jämvikt. Med en oförklarlig känsla av irritation gav han upp sitt sökande och riktade ännu en gång uppmärksamheten mot den gamle prästen, vars blick, insåg Solon plötsligt, nu utstrålade ett sällsamt vemod. "Att någonting i grunden hade förändrats stod snart klart, åtminstone för alla med ögon att se med, och detta trots att de mätinstrument era vetenskapsmän konstruerat alltjämt inte förmådde ge någon som helst indikation om saken. Er civilisation slog, utan att knappt någon förmådde registrera detta, in på ett nytt spår. Människors kynne förändrades, gamla sanningar övergavs för att över en natt ersättas av nya, konsten förändrades och arkitekturen genomgick en revolution. 'Förändring' och 'framsteg' kallade era präster det hela, men vad de däremot inte sade var att förändringen var av ett slag som snabbt gjorde er civilisation fattigare. Ert ljudlandskap rensades på övertoner, era avbildningar förbleknade, era museer blödde skönhet som från ett öppet sår, era texter dränerades på mening och era boningar ersattes av förvaringsutrymmen för skuggor och människospillror. Era kroppar fortsatte fungera som de alltid gjort, men er blick, som tidigare så länge varit riktad framåt – och framför allt uppåt! – blev nu håglös och riktad rakt nedåt.

De sammansvurna hade så klart bara en ytterst vag uppfattning om vad de hade gett sig in på", fortsatte prästen. "I de långtgående effekterna läste de med karakteristiskt övermod in ett succéartat verkställande av sin plan, men de hade lekt med krafter de inte förstod sig på, och den sterila andliga omgivning de försökte ge den västerländska människan genom att rensa hennes värld från pneuma tog årtionden att infinna sig. Resultatet blev inledningsvis inte så mycket ett spirituellt vakum som spirituellt kaos, men när människor precis som man hoppats snart började uppvisa sömngångarens alla kännetecken tog man detta till intäkt för att den egna planen för att göra den farliga människan harmlös hade lyckats, och lutade sig förnöjt tillbaka. Idévärlden befann sig dock i uppror, och de krafter era vetenskapsmän inte kan mäta varierade våldsamt och oförutsägbart från dag till dag, vilket i sin tur fick mången individ och familj nära de platser dit de sammansvurna sänt sina expeditioner att uppfyllas av ett instinktivt behov av att släppa allt de hade för händerna för att i stället börja ägna sig åt de mest besynnerliga av aktiviteter.

I ljuset av detta", fortsatte den gamle, "är det inte förvånande att krig snart bröt ut på nytt. De sammansvurna förstod vid denna tidpunkt att en ny värld var på väg att svänga in sig, och att den konflikt som till synes höll världen i ett järngrepp i själva verket bara var den fysiska manifestationen av den gamla ordningens dödsryckningar. De sammansvurna återaktiverade sina vilande nätverk, och organiserade snabbt ett flertal konferenser på neutral portugisisk mark för att utröna hur de fortast möjligt skulle kunna avsluta vad de hade påbörjat två årtionden tidigare. Efter omfattande arkivsökningar insåg man att omfattande ansamlingar av spirituell aktivitet återstod i bland annat London, Dresden (där generationer av elektorer sades ha försökt inleda kommunikation med de väsen som återfanns under bland annat Zwinger och Frauenkirche) samt Ingolstadt. Var informationen man fann i arkiven riktig?", frågade prästen Solon och ryckte på axlarna. "I vissa fall var det säkerligen så, i andra fall rörde det sig enligt mina ordensbröder med allra största sannolikhet om desinformation som hade placerats där i syfte att flytta nyfiknas uppmärksamhet från annat. Inte desto mindre tog de sammansvurna uppgifterna på stort allvar, och genom att bakom kulisserna dra i precis rätt trådar organiserades ett antal strategiska bombkampanjer som, med kriget som täckmantel, en gång för alla skulle frigöra människan från vad som återstod av det inflytande man fruktade över allt annat."

Den gamle tystnade under några sekunder och Solon kunde ännu en gång höra ett gurglande läte från Nilen, men trots att ljudet denna gång tycktes komma från en plats betydligt närmare honom själv ignorerade han det, då han hade en gnagande misstanke om vart prästens berättelse skulle leda. "Resultatet, Solon, är den värld vi lever i idag. Resultatet, Solon, är den törst ni ständigt erfar men som ingenting tycks kunna släcka, den vaga men förlamande känsla av att någonting är i grunden fel som ni bär på, men också ständigt förnekar inför er själva. Då och då kan ni emellertid – och detta kanske tack vare de felaktiga uppgifter som återfinns i arkiven – alltjämt se eller höra någonting som för ett ögonblick får er att känna er hela igen, någonting som ger er en flyktig glimt av världen så som den borde vara, och som likt hur Osiris en gång – [*]"

* Vid denna punkt blir texten, som återfanns i samband med uppröjningsarbetet efter branden i die Hofburg zu Wien 1992, oläsbar, och vad som återges ovan är allt som finns kvar av denna skildring med okänd avsändare och av okänt ursprung. Vissa menar som tidigare påpekats att andra urkunder och artefakter som återfanns i anslutning till det delvis förkolnade dokumentet antyder att ett hemligt sällskap varit aktivt i slottets lokaler under efterkrigstiden, men några tillförlitliga bevis som stärker teorin har inte kunnat säkras, och berörda myndigheter förnekar kategoriskt möjligheten att någonting sådant har kunnat ske.