I veckan tycks alla spärrar släppt för Miljöpartiet.
Det började då partiets gruppledare i Riksdagen, Mehmet Kaplan, på ett seminarium jämförde svenska jihadister som strider i Syrien med svenska friviliiga i finska vinterkriget. Värt att notera är att Rashid Musa, ordförande för Sveriges Unga Muslimer (SUM) också var där och instämde i Kaplans slutsatser. Detta är intressant eftersom Kaplan är en av Musas företrädare på posten som SUM-ordförande. En annan tidigare ordförande, Mustafa Al sayid Issa, har å sin sida bland annat anklagat Nalin Pekgul för att vara islamofob.
Åsa Romson fann inte någon anledning att kommentera Kaplans uttalande då hon några dagar senare talade i Almedalen. Istället valde hon att angripa vita heterosexuella män på ett sätt som var extremt osmakligt och som inte bara andades fundamentalism, utan också renodlat hat.
När det dagen efter var Fredrik Reinfeldts tur att tala stördes evenemanget av att en barbröstad kvinna försökte ta sig fram till scenen. Efteråt framkom det att kvinnans var en viss Jenny Wenhammar, som är fjärdenamn på Miljöpartiets riksdagslista för distriktet Skåne västra.
Utöver detta kom det fram att Kurdo Baksi – numera även han miljöpartist – härom året liknade en moderat riksdagsledamot med invandrarbakgrund med polismördaren Jackie Arklöv.
Eftersom Miljöpartiet är medias älsklingar är det endast "bröstchocken" som genererat några större rubriker i media. I övrigt har kritiken i princip helt begränsat sig till inlägg på borgerliga ledarsidor.
Det är med en allt större klump i magen som jag följer den svenska valrörelsen. Inte bara för att Vänsterpartiet numera framstår som ett av de mer seriösa partierna på den rödgröna sidan, utan även för att två nära släktingar meddelat att de ämnar rösta på Feministiskt initiativ och deras totalt orealistiska politik. Det är inte roligt längre.
Lästips: Fredrik Antonsson, Per Hagwall
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
Sk,
Dag1,
Dag2
Re1,
Re2,
Ex1,
Ex2,
Ab1
