Försvaret begärde tidigare i år fyra miljarder kronor om året i ökade anslag, pengar man ansåg sig behöva för att kunna genomföra det uppdrag man ålagts av de svenska politikerna att utföra. Finansdepartementet kontrade med att erbjuda dem 500 miljoner kronor om året, det vill säga endast en åttondel av det begärda beloppet.
Då ladorna enligt Magdalena Andersson är tomma kan detta förefalla naturligt, men när man skrapar lite på ytan visar sig verkligheten vara betydligt mer komplex än så. När Migrationsverket förra året flaggade för att antalet asylsökande under 2015 skulle bli betydligt fler än vad man tidigare hade räknat med, lät Andersson meddela att detta var ett exempel på "den typen av saker vi hanterar varje dag i finansdepartementet".
Efter att Andersson i sann grekisk anda gjorde sitt utspel om "saker vi hanterar varje dag i finansdepartementet" har Migrationsverket konkretiserat sina siffror. Man kommer de närmaste fem åren totalt behöva 18 miljarder kronor i ökade anslag för att kunna utföra sitt uppdrag, det vill säga 3,6 miljarder kronor om året. Om detta för Magdalena Andersson är kaffepengar, vad man "hanterar varje dag på Finansdepartementet", borde det givetvis vara lika lätt att skaka fram ett motsvarande belopp till försvaret av Sverige. Så tycks emellertid inte vara fallet.
Sanningen är såklart att Migrationsverkets uppskruvade prognos skapade chockvågor inne på Finansdepartementet. Sanningen är såklart att det finns ett samband, att då Migrationsverkets redan väldigt höga utgifter går upp, blir också annat lidande. Regeringen tvingas med andra ord – trots alla högtidliga utfästelser om motsatsen – ställa olika grupper och intressen mot varandra, och ännu en gång blev det försvaret som drog det kortaste strået.
Detta trots att det säkerhetspolitiska läget är farligare än på länge, detta trots att Vladimir Putins ubåtar härjar fritt i svenska farvatten, detta trots att ryska stridsflygplan med avstängd transponder flyger i svenska flygkorridorer, som om förra årets nedskjutning av MH17 inte krävde civila dödsoffer nog för fascisterna i Kreml.
Vi är bundna av internationella konventioner, ursäktar man Migrationsverkets skenande kostnader. Detta är emellertid en flagrant lögn från politikernas sida. Internationella konventioner tvingar oss varken att bevilja asyl till personer utan flyktingskäl eller att behandla uppenbart ogrundade asylansökningar. Ej heller tvingar internationella konventioner oss att göra undantag från självförsörjningskravet i praktiskt taget samtliga fall av anhöriginvandring, och de tvingar oss definitivt inte att bryta mot internationella konventioner som Dublinförordningen, vilket vi emellertid hela tiden gör.
De svenska politikerna är med andra ord inte i första hand bundna av internationella konventioner, vad de istället är bundna av är en irrationell och direkt hysterisk skräck inför att göra något som ens påminner av vad Sverigedemokraterna föreslår. Detta får politikerna att agera irrationellt, att sätta asylbedragares och anhöriginvandrares intressen före rikets säkerhet, trots att Vladimir Putin allt mer framstår som en framryckande Hitler.
Vad regeringen istället gör är att bedriva vad de själva kallar för en "feministisk utrikespolitik". Ironin är att denna utrikespolitik är så utformad att den tycks vilja bekräfta varje manschauvinists fördomar om kvinnor. Den är undfallande, den romantiserar FN, del är velig, den är feg, den är irrationell, den visar på uppenbara kunskapsbrister och tycks sist men inte minst grundad i en dagisfilosofi om att det aldrig är ens fel att två bråkar. Sverige blir, med miljöpartisten Annika Nordgren Christensens ord, en "parodi".
Läs även:
Dick Erixon
Peter Wolodarski
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
Dag1,
Dag2,
Re1,
Sk1,
NSk1,
NSk2,
LT1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
Ex1,
Ab1,
Ab2
