"Bostadsbristen har alltför länge varit ett stort problem i Sverige", skrev ministrarna Morgan Johansson (S) och Mehmet Kaplan (MP) tidigare i veckan i en debattartikel. Efter tre tämligen meningslösa stycken på detta tema övergick de emellertid till att tala om någonting helt annat.
"[H]yresgästernas ställning [har] försvagats", skriver artikelförfattarna strax därefter och det är också detta som är debattartikelns budskap. Ett ännu mer angeläget problem än bostadsbristen är nämligen (får man förmoda) enligt artikelförfattarna "oseriösa hyresvärdar" (ett uttryck som återkommer fyra gånger i texten) och "[l]jusskygga lycksökare som bara är ute efter snabba klipp".
Det finns en väldigt intressant parallell till vad som har hänt på den svenska "marknaden" för bostäder, nämligen "marknaden" för dagligvaror i Venezuela. När landets socialistiska regering började reglera priset på till exempel mat och toalettpapper uppstod inte bara brist på dessa varor, det uppstod därtill en svart marknad. Regeringens svar på detta blev att införa ännu fler regleringar, trots att detta inte kommer förbättra situationen utan betydligt mer sannolikt försämra den ytterligare.
När svenska nyhetskonsumenter tar del av dessa nyheter skakar i regel samma nyhetskonsumenter oförstående på huvudet. Det rör sig emellertid inte om ett för Sverige okänt fenomen som bara utspelar sig i fjärran bananrepubliker. Tvärtom, vad som har hänt i Venezuela är exakt vad som har hänt på den svenska bostadsmarknaden. Lyfter man blicken en smula finner man därtill att detta är vad som har hänt varje gång en regering försökt reglera en marknad på detta sätt.
Det är den socialistiska bostadspolitiken som har lett till de fenomen Johansson och Kaplan beskriver i termer av "oseriösa hyresvärdar" och "[l]jusskygga lycksökare som bara är ute efter snabba klipp". Talande nog påminner dessa termer väldigt mycket om de termer som Venezuelas president använder då han försöker skylla de problem den egna politiken har orsakat på andra.
Ännu mer talande är dock kanske att regeringen, precis som sina kollegor i Venezuela, väljer att svara med begränsningar av äganderätten. Skrivningarna om att "se över reglerna för privatpersoners uthyrning av lägenheter" och "möjligheten att förhandspröva om en köpare av ett hyreshus är lämplig" är väldigt talande. De handlar båda om att försvaga människors och företags kontroll över de fastigheter och bostäder som de själva äger. Detsamma gäller den till planekonomi gränsande formuleringen om att "[m]ålet med att rusta upp ett hyreshus bör rimligen vara att de boende ska trivas bättre".
Det riktigt ironiska är att den hyresgäst som har ett förstahandskontrakt redan idag har en häpnadsväckande stark ställning gentemot sin hyresvärd. Det är redan idag ofta väldigt svårt för hyresvärdar att vräka störande och hotfulla hyresgäster. För att säga upp en hyresgäst, även en sådan som å det grövsta bryter mot hyreskontraktet, måste hyresvärden först vända sig till hyresnämnden eller domstol och invänta utslaget där.
Vad Kaplan och Johansson föreslår kommer inte att förbättra situationen på bostadsmarknaden. Det kommer att leda till att klyftan mellan insiders och outsiders vidgas. Det kommer att leda till mer av inlåsningseffekter, mer handel med svartkontrakt och till att färre nya bostäder byggs. Likt Venezuelas Nicolás Maduro vägrar de emellertid att ta in detta. Så länge verkligheten inte stämmer med den socialistiska kartan måste det, resonerar herrarna Maduro, Johansson och Kaplan, vara verkligheten det är fel på.
Läs även:
Motpol
DN1,
DN2
