När jag en gång startade den här bloggen var det med ambitionen att vara en raljant olyckskorp (det kändes av en eller annan anledning precis rätt just då). Efter en tid blev emellertid samhällsdebatten och politiken så skruvad att jag bytte inriktning. Jag skrev vad jag skrev för att så få andra gjorde det. Ibland (periodvis kanske till och med rätt ofta) överreagerade jag och hamnade fel. Ofta skrev jag emellertid ungefär vad som borde ha stått på ledarsidorna, men som inte gjorde det. Det må låta grandiost och bombastiskt, men att ingen annan skrev det gjorde att jag själv helt enkelt kände mig tvungen.
Idag har relativt många ledarskribenter sent omsider börjat göra sitt jobb. Detta gör att jag inte längre i samma utsträckning känner behovet av att kommentera varje pajaskonst of the day. När till exempel Paulina Neuding, Håkan Boström, Ann-Charlotte Marteus eller Per Gudmundson redan har sagt vad som behöver sägas (och därtill från plattformar betydligt större än min egen) har jag helt enkelt inte upplevt samma behov av att själv basunera ut min åsikt.
Av både denna anledning och för att det helt enkelt varit slitsamt att uppdatera bloggen så ofta som jag gjort, kommer det sannolikt bli lite mindre skrivet här framöver. Att varje dag påpeka självklarheter och förklara varför uppenbara idiotier är idiotiska, men utan att de som faktiskt borde lyssna lyssnar, börjar helt enkelt kännas ganska tröttsamt.
Av denna anledning tänker jag inte kommentera kalabaliken kring Sverigedemokraternas senaste reklamkampanj, många av mina bloggkollegor har trots allt redan gjort detta alldeles föredömligt. Jag tänker inte kommentera vare sig hobbyhistorikerns eller Bianca Castafiores melodramatiska utspel. Vad jag däremot tänker kommentera är att en dagsfärsk artikel i DN om saken har rubriken "Ingen behöver känna sig otrygg vid Östermalmstorg".
Ingen känner sig såklart otrygg vid Östermalmstorg till följd av reklamkampanjen, men rubriken är trots detta väldigt talande. Den säger nämligen ungefär allt om vilka charader som idag pågår i Sverige. Ingen känner sig otrygg och alla vet att ingen känner sig otrygg, men många låtsas att de känner sig otrygga, andra låtsas som att de inte förstår att dessa personer låtsas och inom journalistkåren låtsas man i sin tur att allt det som man mycket väl vet är på låtsas är på riktigt. Sverige har blivit ett land för barn, av barn.
Jag kände länge en djup sorg över att det förhöll sig på det här sättet, men jag har blivit allt mer avtrubbad med tiden. Vad jag istället allt oftare börjar känna när allting exploderar upp i ansiktet på alla barnrumpor till idealistiska, förnumstiga och naiva viktigpettrar är skadeglädje. De ville leka radikaler, de ville starta en kulturrevolution och de gick all in för den hämningslösa idealismen. Nu får de skörda precis vad de har sått.
Sverigedemokraterna är på väg att bli Sveriges största parti, socialisternas kära steroidpumpade välfärdssystem är på väg att kollapsa under sin egen tyngd och de socialliberala dockhusen med sina vattenkammade dockor brinner. Jag och de som står mig nära kommer med allra största sannolikhet klara oss utmärkt framöver men idealisterna är i snabb takt på väg att såga av den gren de själva sitter på. Det är bara att gratulera dem.
Läs även:
Den sjätte mannen,
Motpol,
Dick Erixon,
Anybody's Place
DN1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4,
Ab5,
Exp1,
Exp2,
Exp3
