Politikerna i Stockholms stad ämnar, tillsammans med sina kollegor i Göteborg och Malmö, börja erbjuda tiggare sexualundervisning, berättas idag i en DN-artikel.
Detta är i sig på många sätt anmärkningsvärt. Vad som gör det hela riktigt iögonfallande, även med svenska mått mätt, är att det rödgrönrosa styret i Stockholms stadshus även överväger att ersätta de tiggare som deltar för förlorad inkomst. Förutom avgiftsfri hälsokontroll och undervisning, förutom gratis mat, preventivmedel samt hygien- och sanitetsartiklar, föreslås med andra ord tiggarna på skattebetalarnas bekostnad även erbjudas ersättning som kompensation för att de får saker gratis.
Förslaget är inte bara uppseendeväckande i egenskap av ännu ett sådant som går totalt på tvärs med såväl folkopinionen som sunt förnuft. Vad som gör förslaget ännu mer groteskt är att denna politik är tänkt att bedrivas i ett land där skattesatsen för lönearbete i praktiken som lägst är 50 %, och därefter stiger brant ju mer samma löntagare arbetar och betalar skatt.
Sverige har i praktiken blivit ett land med regelrätt särlagstiftning. Tiggande romer ges inte bara betald sexualundervisning, de tillåts därtill förhållandevis ostört ägna sig åt markockupationer och nedskräpning av ett slag som för hade försatt någon med ljusare hudfärg i allvarligt klammeri med rättvisan. Samtidigt som vanliga medborgare riskerar att bötfällas eller släpas inför domstol då de urinerar offentligt, ges andra frikort att utföra sina behov på offentlig plats. Om de därtill skulle ockupera en parklek gör myndigheterna snabbt klart att det är barnfamiljerna som måste flytta på sig.
Parallellt med detta åtalas rullstolsbundna i behov av smärtlindring för att ha använt cannabis, samtidigt som andra i praktiken fått samhällets välsignelse att ostört ägna sig åt öppen försäljning av droger. Ännu ett skrämmande exempel på hur särlagstiftningen breder ut sig är lagen om hets mot folkgrup. Hetslagstiftningen innebär inte bara per definition olikhet inför lagen, den har därtill i allt högre utsträckning kommit att tillämpas som en regelrätt (men ytterst selektiv) blasfemilagstiftning.
Det är inget fel med politiska skiljelinjer, tvärtom. Vad som skiljer de svenska politikerna från en bred majoritet av väljarna är emellertid inte längre normala åsiktsskillnader, det är en ständigt djupare avgrund. För en påfallande stor och växande andel av väljarna framstår politikerna i Stockholms stadshus inte längre som människor med en annan åsikt än den egna, de framstår som pårökta varelser från en annan planet.
Läs även:
Den sjätte mannen
DN1,
DN2,
DN3,
Exp1,
Exp2,
Exp3,
Ab1,
Ab2,
SVT1,
Me1
