"Sverige är en av UNHCR:s största givare", brukar det ofta låta när svenska politiker vill passa på att på en och samma gång slå sig för bröstet och punktera den sverigedemokratiska tesen om att det är bättre att hjälpa i närområdet. Detta är emellertid en hållning som förtjänar en närmare granskning.
Först och främst är det värt att notera att politikerna rent tekniskt har rätt, Sverige är en av UNHCR:s största givare. Detta säger emellertid mer om givarnas snålhet än om Sveriges generositet. Det svenska biståndet till UNHCR uppgick nämligen förra året till endast 900 miljoner kronor, en summa som i sammanhanget är rena kaffepengar.
I det närområde som vissa förespråkar att hjälpen i första hand bör gå till, är läget idag så desperat att matbrist hotar. Den knappa miljard som Sverige är villigt att bidra med räcker inte. De dryga två miljarder kronor om året som Sverigedemokraterna har gjort en stor sak av att de vill öka denna summa med är, när det kommer till kritan, inte heller något under av generositet. Som situationen idag ser ut skulle dessa miljarder emellertid göra en högst påtaglig skillnad.
Sverige må vara en av UNHCR:s största givare och det må vara sant (som en del hävdar) att vi både måste hjälpa på plats och ta emot asylsökande på hemmaplan. De 900 miljoner kronorna förbleknar emellertid i jämförelse med kostnaden för invandringspolitiken.
Denna siffra är omdebatterad och påstås av demagoger på den ena kanten vara ett negativt belopp (det vill säga en ren vinstaffär) och av demagoger på den andra kanten uppgå till närmare 500 miljarder kronor om året. Ett betydligt rimligare belopp är det Joakim Ruist har kommit fram till, det vill säga ungefär två procent av BNP eller cirka 80 miljarder kronor om året.
Ett annat jämförelsetal är de direkta kostnaderna för asylpolitiken. Denna budgetpost uppgår i årets budget till cirka 18 miljarder kronor (även om mycket tyder på att den i själva verket kommer att bli betydligt högre än så). Detta jämförelsetal är i sammanhanget måhända mer relevant, eftersom merparten av den högre utgiften skulle kvarstå under åtskilliga år även om vi stängde gränserna idag.
Oavsett vilket kvarstår faktum: Det belopp Sverige lägger på att hjälpa på plats är bara en bråkdel på det vi lägger på immigration. Detta inte bara trots att en krona i närområdet hjälper betydligt fler än en krona i Sverige. Detta därtill i ett läge då situationen i närområdet börjar bli direkt desperat.
Vad detta visar är att talet om "alla människors lika värde", när det kommer till kritan, har väldigt lite med den förda politiken att göra. Vad detta visar är att vårt inhemska behov av att neurotiskt ta avstånd från Sverigedemokraterna i praktiken går ut över människor som är i desperat behov av hjälp. Vad detta visar är att nonsensformuleringar om "särskilt ömmande omständigheter" i själva verket har betydligt mer med geografisk närhet än med faktiska omständigheter att göra.
När det kommer till kritan spelar det ingen roll vilka retoriska knep man tar till. Inte heller spelar det någon roll vad man tycker om vare sig Sverigedemokraterna eller invandringspolitiken. Faktum kvarstår, pengarna används idag på ett synnerligen ineffektivt sätt och detta går på ett högst konkret sätt ut över de människor som befinner sig i just närområdet. Inga demonstrationer, värdegrundsdokument, känsloladdade tal eller hashtagskampanjer i världen kommer att ändra på den saken.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
Exp1
