Nyligen kom ett regeringsdokument i vilket utrikesdepartementet besvarar en fråga ställd av finansdepartementet Sveriges Radio till del, troligtvis till följd av interna falangstrider i regeringen.
Den fråga som utrikesdepartementet svarar på i dokumentet är vilka konsekvenser det skulle få om 60 procent av det svenska biståndet skulle användas för att finansiera extrema asylpolitik. Utrikesdepartementets svar är fascinerande läsning.
Konsekvenserna skulle, enligt UD, bli "enormt omfattande". Man ger inte bara exempel på hur människor skulle drabbas (ibland med dödlig utgång), därtill skulle hela ekosystem bli lidande. Redan här kan med andra ord ett stort mått av storhetsvansinne och narcissism skönjas. Detta är emellertid ingenting mot vad som komma skall.
Om avräkningen skulle bli av, skriver UD, skulle detta "kraftigt förändra hela den svenska självbilden". Sverige skulle, konstaterar UD melodramatiskt, bli som "vilket annat land som helst". Vad mer är, om Sverige (med färre än tio miljoner invånare) skulle göra detta skulle vi också riskera att "genom vårt exempel dra med oss andra länder". Detta skulle i så fall, skriver UD, leda till att "finansiering av utvecklingsprojekt i utvecklingsländer minskar dramatiskt".
I UD:s värld står och faller med andra ord praktiskt taget hela världen med det svenska biståndet. Vi är inte som "vilket annat land som helst", vi är utsända av Gud att leda världen in i framtiden och därför står nu "[h]ela vår internationella trovärdighet står på spel". Som om inte detta vore nog har UD emellertid ännu ett ess i rockärmen. En sextioprocentig avräkning av biståndet skulle nämligen enligt UD bli "[s]lutet på säkerhetsrådskandidaturen".
Varför en plats utan vetorätt i det korrupta FN:s förlamade säkerhetsråd skulle ligga i de svenska skattebetalarnas intresse framgår emellertid inte. Givet att 60 procent av det årliga svenska internationella biståndet motsvarar närmare 18 miljarder kronor, får den kostnad som varje svensk tvingas betala för regeringens meningslösa prestigeprojekt emellertid sägas vara påfallande hög.
Utslaget per svensk motsvarar denna årliga kostnad närmare 1 800 kronor. I fallet med en tvåbarnsfamilj blir detta 7 200 kronor om året. Huruvida den genomsnittliga tvåbarnsfamiljen finner det rimligt att avstå från dessa pengar för att hålla regeringens dröm om en plats i säkerhetsrådet vid liv, är det gissningsvis ingen på UD som reflekterat närmare över.
Vi måste göra både och, kan man ofta läsa i de av dyra PR-konsulter författade debattartiklar som högavlönade biståndsbyråkrater från kontor med flashiga cityadresser regelbundet beställer och sätter sina namn under. De samlade kostnaderna för biståndet och migrationspolitiken ökar emellertid lavinartat idag. Sverige kommer vid årsskiftet få världens högsta marginalskatt, men inte ens detta kommer att kunna täcka de kostnader som staten nu drar på sig.
"Vi kommer behöva båda låna och spara", konstaterade idag finansminister Magdalena Andersson. Vi kommer med andra ord inte bara få mindre valuta för våra skattepengar samtidigt som skatterna höjs, regeringen kommer därtill pantsätta vår framtid. Detta bekommer emellertid inte narcissisterna på UD. För dem är det en självklarhet att Sverige varje år skall låna upp 18 miljarder kronor för att hålla drömmen om en plats i säkerhetsrådet vid liv. Så länge drömmen lever lever nämligen också chansen till riktigt fina karriärmöjligheter.
Läs även:
Sanna Rayman
DN1,
DN2,
SvD1,
SvD2,
SvD3
