Det har talats mycket om civilsamhället på sistone. Vad som har avsetts har inte sällan varit renodlade utslag av vänsterextremism, men också en form av synnerligen icke-spontana insatser som har påbjudits av de tidningar som ser det som sitt uppdrag att granska och uppfostra folket, snarare än att granska makten.
I snart en månad har det svenska asylsystemet i snabb takt gått mot kollaps, någonting som till och med den valhänta och inkompetenta så kallade samarbetsregeringen igår slutligen erkände. Den så kallade tredje statsmakten har emellertid hela tiden konsekvent tonat ned detta, även efter gårdagens bisarra utspel.
Enstaka analyser har förvisso synts till, men sådana har utgjort undantag snarare än regel. Detta i ett läge då Sverige och den svenska politiken står inför gigantiska förändringar. Den tredje statsmakten har i praktiken kapitulerat från sitt uppdrag att granska makten. Den tycks i stället ha börjat se det som sitt uppdrag att skydda och agera krockkudde åt oansvariga politiker, och har därtill stundom gått i bräschen för den ohejdade populismen.
Dagens DN-intervju med Stefan Löfven är ett utmärkt exempel på detta. Löfven ger inte några meningsfulla svar på de frågor som ställs och låter därtill antyda att Sverige skulle ha ett födelseunderskott (när Sverige i själva verket har ett födelseöverskott), men slipper trots detta alla kritiska följdfrågor. När han hävdar att allting nog kommer att gå bra, förmår han inte att ge ett enda hållbart exempel på varför.
I artikeln berättas att regeringen har vad som beskrivs som en "plan i tre steg". För det första, får läsaren veta, hoppas regeringen att det snart blir fred på jorden. För det andra, informeras läsaren, hoppas regeringen att övriga EU-länders regeringar inom kort kommer att fatta beslut som räddar den svenska regeringen. Detta trots att en sådan räddningsaktion inte ligger i nämnda utländska regeringars intresse.
För det tredje, blir läsaren upplyst, hoppas Löfven att en magisk fé inom kort skall göra något åt det faktum att de svenska integrationsresultaten (till följd av den socialistiska politiken) utmärker sig som de sämsta i OECD. Detta väljer Löfven att kalla för "nationell samling", till synes omedveten om att detta var namnet på Vidkun Quislings norska nazistparti. Och ja, de kritiska frågorna fortsätter även nu att lysa med sin frånvaro.
Denna intervju kompletteras med en "analys" av Ewa Stenberg. Denna är förvisso inte något hyllningstal, men det faktum att den bara flyktigt berör Löfvens uppenbara totala oförmåga att hantera de enorma problem Sverige står inför, gör att den trots detta framstår som närmast DDR-mässig i sin undfallenhet gentemot makten. Talande nog antyder dess titel ("Löfven har de flesta problem kvar att lösa") att det åtminstone går åt rätt håll, trots att problemen i själva verket förvärras i accelererande takt.
För på dagen 32 år sedan valde 100 000 svenskar att demonstrera mot Socialdemokraternas planer att konfiskera det privata näringslivet, en demonstration som på många sätt blev nådastöten för samma vansinniga planer. Detta var kanske det svenska civilsamhällets finaste ögonblick.
De många nutida hyllningarna av det svenska civilsamhället till trots, så tycks emellertid samma civilsamhälle idag mest ha gått ned sig i en medieinducerad tät valiumdimma. Vansinnet fortsätter alltjämt, och detta med såväl den tredje statsmaktens som med den riksdagsmajoritet som kallar sig för "oppositionens" goda minne.
(Och förresten: Vem är John Galt?)
Läs även:
Per Hagwall
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ex5,
Ex6,
Ab1,
Ab2,
Ab3
Ab4,
Ab5,
Ab6,
Ab7,
Ab8,
Ab9,
Ab10,
Ab11
