"Det här är människor som flyr för sina liv". Så kommenterade Stefan Löfven i gårdagens Agenda de spänningar som uppstår i mindre samhällen där staten anlägger asylboenden.
Många av de människor han talade om har flytt för sina liv. Sedan dess har de emellertid passerat Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Slovenien, Österrike, Tyskland och ibland också Danmark. När de anländer till Sverige har de sedan länge befunnit sig i såväl fred som säkerhet, och deras asylrätt har till fullo respekterats i åtminstone två av de länder de passerat på vägen.
Syrien sträcker sig inte över Anatolien, Bosporen, Thrakien, Balkan, Alperna, Mellaneuropa, Jylland och de danska sunden. Den som befinner sig i Österrike, Tyskland eller Danmark har sedan länge lämnat såväl krig och förtryck som den asylsökandes rättslöshet bakom sig. De som ändå söker sig vidare mot Sverige flyr inte längre för vare sig sina liv eller chansen till ett värdigt mottagande, de drivs av andra motiv.
Detta är, märk väl, förståeligt. Hade vi varit i deras skor och vetat att ett land med ett extremt generöst bidragssystem varit så förlamat av konflikträdsla att det inte förmådde säga nej, hade många av oss med allra största sannolikhet gjort precis samma sak. Detta är emellertid ingen ursäkt för att fortsätta som nu. Tvärtom, det belyser bara hur vansinnig den rådande migrationspolitiken är.
Argumentet att de personer som nu tar sig till Sverige gör detta eftersom de "flyr för sina liv", är därmed intellektuellt ohederligt. Det förmedlar inte bara en direkt felaktig bild av verkligheten, det är därtill ett exempel på en väldigt ful argumentationsteknik.
Genom att åberopa starkt känsloladdade argument försöker Stefan Löfven (och andra med honom) inte bara att vifta bort högst berättigad kritik mot vad som i själva verket är ett gigantiskt politiskt misslyckande. Vad mer är, de lägger sig därtill till med en falsk moralisk överlägsenhet när de bagatelliserar de ytterst kostsamma misstag som de själva gjort sig skyldiga till.
Det är emellertid inte bara Stefan Löfven som förtjänar kritik för gårdagens intervju. Agendas Anders Holmberg ställde inte Löfven till svars för talet om "människor som flyr för sina liv". Ej heller fick Löfven svara på någon fråga om hur landet med i-ländernas sämsta integrationsresultat skall kunna hantera EU:s största asylmottagande.
Stefan Löfven slapp även att svara på några frågor om hur detta påverkar den svenska statsbudgeten. Han slapp förklara hur fler länder skall kunna ta ansvar ens om de vill, när det är den politik de svenska politikerna har tagit beslut om som lett till det abnorma trycket på Sverige.
Vad Stefan Löfven däremot avkrävdes svar om var varför Sveriges situation skulle vara så mycket värre än till exempel Libanons. Att Löfven inte förmådde ge ett sådant svar är i sig talande, men det centrala i sammanhanget är att jämförelsen inte är relevant.
De syrier som befinner sig i Libanon erbjuds inga permanenta uppehållstillstånd. De erbjuds inte sociala förmåner på samma villkor som landets egna medborgare, de erbjuds inte rösträtt i kommunalval, de erbjuds ingen retroaktiv föräldrapenning och de erbjuds ingen förtur i bostadskön.
Vad Libanon främst har gjort är att upplåta mark. Kostnaden för lägren betalas emellertid från annat håll och de syrier som befinner sig i dessa läger är inte i närheten av att åtnjuta samma rättigheter som landets egna medborgare. Situationen i Libanon går, kort sagt, inte att jämföra med situationen i Sverige. Vad Holmberg gjorde var att jämföra äpplen med päronsaft.
Anders Holmbergs fråga var därmed lika intellektuellt ohederlig som Löfvens tal om "människor som flyr för sina liv". Att Löfven trots detta inte förmådde besvara frågan är i sig ett fattigdomsbevis, men framför allt sätter Löfvens svar och Holmbergs ytterst underliga val av frågor fingret på vilken bedrövligt låg nivå den svenska samhällsdebatten förs på.
Läs även:
Den sjätte mannen,
Motpol
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
Ex1,
Ex2
