Polens tidigare och blivande regeringsparti Lag och rättvisa beskrevs inte bara som "det ärkekonservativa partiet", man passade därtill på att betona hur det uppskattas av den tyska Pegidarörelsen. Man talade om "det främlingsfientliga" Dansk Folkeparti och om det både "antimuslimska" och "invandrarfientliga" Schweiziska folkpartiet.
De norska och finska regeringarna klumpades ihop med den ungerska, trots att det ungerska regeringspartiet Fidesz (vilket man för övrigt både stavade och uttalade fel) representerar något helt annorlunda och mycket mer reaktionärt än till exempel det norska Fremskrittspartiet. I samtliga fall nöjde man sig med att konstatera att det rörde sig om "högerpopulistiska partier".
De starkt värdeladdade ordens budskap var tydligt. Vad Aktuellt i praktiken påstod var att flera europeiska länder har olämpliga regeringar och att folken i dessa länder har låtit sig radikaliseras. Detta rimmar ytterst illa med det krav på opartiskhet som påstås gälla för public service.
Detta sätter också fingret på hur godtyckligt ordet "populism" används idag. Sverige har till exempel en statsminister som gång på gång har påstått att Sverige med regeringens politik kommer att få EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Det är ett löfte som Stefan Löfven mycket väl vet att att han inte kommer att kunna hålla. Däremot är sannolikheten hög att arbetslösheten, tack vare just regeringens politik, kommer att öka i stället.
Löfvens stora löfte är därmed ett slående exempel på populism. Detta löfte beskrivs emellertid av någon anledning ytterst sällan i sådana ordalag. Att även Miljöpartiet och Vänsterpartiet sällan beskrivs som populister är ännu mer talande. Dessa partier är med sina vidlyftiga vallöften, sina ytterst förenklade budskap och sin vägran att erkänna existensen av målkonflikter nämligen klockrena exempel på företeelsen i fråga.
På många sätt har ordet "populism" i Sverige kommit att betyda sin totala motsats. Till politikens viktigaste uppgifter hör att hushålla med begränsade resurser. Den politiker som påpekar detta i Sverige beskylls emellertid ofta för att cyniskt "ställa grupper mot varandra". Att på detta sätt understryka det högst reella behovet av att prioritera beskylls inte sällan för att vara just populistiskt.
De politiker som däremot hävdar att pengarna räcker till allt och alla, beröms emellertid påfallande ofta för att ta strid mot populismen. De politiker som gör sitt jobb löper med andra ord betydligt större risk att beskyllas för populism än de politiker som ställer ut fullständigt orealistiska löften.
Vänsterpopulismen är sedan länge en kraft att räkna med i den svenska politiken, någonting som inte minst rådande radikaliseringsvåg är ett tecken på. Den är representerad på kultursidor och i riksdagen. Den kontrollerar ledarredaktionen på Sveriges största tidning och den genomsyrar hela akademiska institutioner. Den svenska högerpopulismen är inte i närheten av att ha en lika stark ställning.
En googling på ordet "högerpopulism" ger emellertid mer än tio gånger så många träffar som en googling på ordet "vänsterpopulism". Detta är väldigt talande. Tröskeln för vad som räknas som högerpopulism är väldigt låg i Sverige. Vänsterpopulismen, däremot, är så normaliserad och institutionaliserad att den blivit närmast osynlig.
Dagens Radio bubb.la
Ab1, Ex1
