Bild lånad av "I fablernas land" (Twitter, Facebook)
Riksbanken meddelade idag att man lämnar räntan oförändrad, i stället för att sänka den (en höjning av den negativa reporäntan fanns över huvud taget inte på kartan). Det resulterade i ett antal korta artiklar som snabbt halkade långt ned i nyhetsflödet.
Detta är högst märkligt av flera skäl. För det första lät riksbankschefen Stefan Ingves antyda att en ytterligare sänkning av räntan ändå nog är att vänta. Detta trots att samme Ingves under samma presskonferens gick till hård attack mot hur politikerna har hanterat de skenande bostadspriserna. Han konstaterade, till synes helt utan ironi, att "det är för lätt att låna i dag och hushållen lånar för mycket".
För det andra underlåter flera analyser av dagens besked helt att nämna att Stefan Ingves på samma presskonferens lät meddela att Riksbankens stödköp av statsobligationer skall utökas med 65 miljarder kronor. Detta utöver det befintliga målet att under 2015 köpa statsobligationer för totalt 135 miljarder kronor.
Bara det tidigare målet motsvarar, med Riksbankens egna ord, "ungefär 20 procent av den utestående volymen av nominella statsobligationer i svenska kronor på den svenska marknaden". Utöver detta lät Riksbanken tidigare i oktober meddela att man överväger att köpa upp kommunobligationer för runt 50 miljarder kronor.
Vad detta innebär är att Riksbanken trycker stora mängder pengar, något som man med en eufemism valt att kalla "kvantitativ lättnad" eller "quantitative easing" (QE). Detta är en desperat metod som flera centralbanker allt sedan finanskrisen tagit till, eftersom de drastiska räntesänkningar som föregått QE-programmen inte fått de effekter som de enligt gängse ekonomiska modeller borde ha fått.
Metoden är experimentell, dess effekter är omdebatterade, det råder ovisshet om huruvida den över huvud taget fungerar och den kan visa sig få negativa konsekvenser längre fram. Vad som däremot står klart är att centralbankerna på detta sätt låtit av staten tryckta pengar fullkomligt regna över finanssektorns aktörer.
Detta är vad Riksbanken utan att darra på manschetten ägnar sig åt i stor skala, allt för att desperat försöka nå ett allt överordnat inflationsmål. För att nå detta mål är man villiga att såväl låta sedelpressarna gå varma som att elda på en extremt farlig överhettning av bostadsmarknaden. Detta i ett läge när statens finanser försämras i snabb takt, och Sverige definitivt inte har råd med någon sprucken bostadsbubbla.
Dessa frågor lyser emellertid nästan helt med sin frånvaro i den svenska samhällsdebatten. Bostadsbubblan påstås inte sällan vara en myt, och medvetenheten om QE-programmen tycks nästan vara obefintlig. I den mån de alls diskuteras brukar USA framhållas som ett lyckat exempel. En snabb titt på hur den amerikanska statsskulden utvecklats sedan finanskrisen säger en hel del om bristen på substans i det argumentet.
Radio Mises om bank- och finanssystemet. Rekommenderas!
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3
