"Det var ju rysligt svårt. Jag skulle stå där på scen och tala om att det som Jimmie Åkesson har sagt i två-tre år det är fullständigt rätt." Så summerade Hans Rosling i måndags på Publicistklubben den pedagogiska utmaning han hade ställts inför, när han förberedde sitt sedermera hyllade framträdande på insamlingsgalan Hela Sverige skramlar.
Detta uttalande har allt sedan dess väckt stor uppmärksamhet. En del har sett detta som ett erkännande av sin egen ståndpunkt, andra har blivit fly förbannade. Många har emellertid (tämligen förutsägbart) hävdat att Roslings uttalande är taget ur sitt sammanhang. De senare har rätt, så till vida att Rosling inte har hävdat att Sverige borde sluta ta emot asylsökande.
Detta är emellertid som bäst bara halva sanningen. Under sitt anförande på Publicistklubben var Hans Rosling väldigt tydlig med med att det är pengar till UNHCR som är det viktiga i sammanhanget, inte en generös asylpolitik. Tvärtom var Rosling tydlig med att asylpolitiken som bäst kan hjälpa på marginalen, och att det därför är vad man gör i närområdet som är det helt centrala.
Det budskap Rosling ville få fram var med andra ord inte att Sverige skall föra en "generös" asylpolitik. Det budskap Rosling ville få fram var att vi behöver hjälpa mer på plats. På Publicistklubben berättade Rosling väldigt uppriktigt om den vånda detta orsakade honom då han förberedde sig inför Hela Sverige skramlar. Han ville framföra ett budskap som låg påfallande nära det sverigedemokratiska, men utan att låta som en sverigedemokrat.
Därför, berättar Rosling, var de tvungna att komma på ett bra argument för att Sverige skall fortsätta lägga pengar på att ta emot asylsökande. Av vad Rosling berättar är det emellertid tämligen uppenbart att han inledningsvis inte har något bra sådant på lager. Efter ett tag, berättar emellertid Rosning, "kom vi på att, vi sa att dom här människorna som flyr och utsätter sig för såna risker, dom får oss att förstå vad kriget är".
Därmed var problemet löst. Showmannen Rosling kunde hålla ett hyllat anförande och ingen kunde anklaga honom för att legitimera Sverigedemokraternas världsbild. Problemet med detta var bara att Rosling tvingades vattna ur och fördunkla sitt eget budskap. I mångt och mycket kom Roslings framförande därför i första hand att uppfattas som ett försvar för den svenska asylpolitiken.
Roslings budskap vad emellertid det rakt motsatta, nämligen att det absolut viktigaste och mest kostnadseffektiva är att hjälpa i närområdet. Han är förvisso väldigt noga med att inte måla upp något motsatsförhållande mellan asylmottagning och bistånd, men hans egna ord gör det väldigt klart vilket han tycker är det i särklass viktigaste.
När det kommer till biståndet till UNHCR är Roslings rockärm sprängfylld av argument för att detta skall höjas. När det kommer till asylpolitiken var han emellertid pliktskyldigt tvungen att hitta på ett argument (därtill ett ganska krystat sådant) till varför Sverige skall fortsätta lägga så mycket resurser på denna. Det är svårt att inte drabbas av intrycket att Rosling inför Hela Sverige skramlar mest fann asylfrågan en distraktion.
Detta har emellertid helt kommit i skymundan i debatten, vilket är symptomatiskt för vår postmoderna samtid. Till syvende och sist är nämligen, tycks det, behovet av att ta avstånd från Sverigedemokraterna helt överordnad frågan om hur vi kan hjälpa krigsflyktingar på bästa sätt.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
Exp1,
Exp2,
SVT1,
SVT2
