Den postmoderna vänsterns tankegods representeras idag inte bara av extremistpartiet Feministiskt initiativ. Detta tankegods begränsar sig inte längre ens till vänsterpartierna, det har också vunnit mark inom såväl Folkpartiet som övriga allianspartier. Ja, faktum är dessa åsikter påfallande ofta förs fram till och med av debattörer som kallar sig själva för libertarianer.
De åsikter som på detta sätt förs fram, omsätts i politik och görs till lag är inte bara åsikter som är en smula okonventionella, och som man därför kan ha invändningar emot. Vad det handlar om är snarare, vilket bland annat utvecklingen på en kommunalt Södergymnasium vittnar om, att de dammluckor som i normalfallet är tänkta att skydda civilisationen från det ohämmade vansinnet har öppnats på vid gavel.
Många debattörer, politiker och partier är medskyldiga till detta. Den svenska borgerlighetens kombination av flathet och opportunistiska vilja att rida på en våg (eller snarare krusning i ankdammen) har lett till att tunga vänsterdebattörer idag ogenerat såväl håller våldsverkare under armarna som beter sig som svin, utan att detta får några negativa konsekvenser för dem själva.
Det är emellertid i form av Miljöpartiet denna politiska extremism fått som störst politiskt genomslag. Inte nog med att detta parti under förra mandatperioden fick igenom sin extrema och utopistiska migrationspolitik. Sedan valet 2014 ingår partiet dessutom i den svenska regeringen.
I en tid då Sverige står inför sitt mest avgörande vägskäl i modern tid har Miljöpartiet släppts in i maktens innersta korridorer. Detta utnyttjar partiet för att göra allt för att den svenska politiken även fortsättningsvis skall dikteras av vårdslöshet, extremism, fanatism och utopism. De förödande konsekvenser detta riskerar att leda till vägrar man helt sonika att ta in.
Detta extremistpartis senaste påfund är att börja använda skattebetalarnas pensionspengar till att bedriva miljöpartistisk klimatpolitik. Pengar som tagits från löntagarna mot ett vagt löfte om framtida pensionsutbetalningar skall nu, om Miljöpartiet får som det vill, i sann planekonomisk anda användas för att snedvrida marknaden till lågavkastande eller olönsamma företags fördel.
"Vi förväntar oss att AP-fonderna ska vara ledande i klimatomställningen av finansmarknaden" uttrycker Per Bolund, Miljöpartiets man på finansdepartementet, sitt partis ambitioner. Det handlar med andra ord inte om en liten förändring av AP-fondernas arbete, utan en massiv politisering av AP-fondernas investeringar.
Detta försöker Per Bolund med sedvanlig miljöpartistisk världsfrånvändhet sälja in som något som kommer att höja pensionsfondernas avkastning. Sanningen är emellertid att han vill börja spela tärning med framtidens redan påfallande osäkra pensioner. Detta för att, i ett utslag av storhetsvansinne, kunna nå grandiosa politiska mål vilkas finansiering inte kommer i närheten av att rymmas inom den statsbudget som, på grund av att Miljöpartiets migrationspolitik blivit regeringspolitik, redan är ytterst ansträngd.
Miljöpartiet är ett parti av och för drömmare. Ett parti vars medlemmar och företrädare i ett utslag av masshysteri intalat sig själva att de inte behöver ta någon som helst hänsyn till praktiska realiteter. Miljöpartiet är ett farligt parti som inte har någonting i en regering att göra. Att övriga partier låtit detta lilla extremistparti få så stor makt är skamligt.
DN1, SvD1, Ex1, Ex2, Ex3,
