Bild lånad av "I fablernas land" (Twitter, Facebook)
Gårdagens migrationsutspel är inte tillräckligt, menar nationalekonomen Joakim Ruist. Enligt Ruist var gårdagens besked det senaste steget i en "tillvänjningspolitik", det vill säga en politik som är tänkt att gradvis förbereda väljarna på det asylstopp som komma skall.
Jag delar Ruists syn på gårdagens åtgärdspaket som otillräckligt, men inte hans syn på tillvänjningspolitiken. Ordet "tillvänjningspolitik" är förvisso en träffande beskrivning, men det är inte i första hand svenska folket som nu är i behov av tillvänjning. Det är politikerna själva.
Detta gäller inte minst Miljöpartiet. Åsa Romson kallade igår de beslut man fattat för "fruktansvärda", och sade rakt ut att man gått med på dem endast för att undvika att andra partier fattar "ännu mer fruktansvärda" beslut. Gustav Fridolin beskrev idag å sin sida det åtgärdsprogram han som regeringsmedlem själv ställt sig bakom med orden att det "går inte att försvara".
Enligt Expressens och Aftonbladets källor har regeringen den senaste tiden varit nära att spricka, och enligt Dagens Industri var det bara med ett nödrop som partiledningen lyckades övertala resten av partiet att stödja åtgärderna. Enligt Åsa Romson är det nu uteslutet att Miljöpartiet kommer gå med på några ytterligare åtstramningar av asylpolitiken.
Kort sagt, i och med gårdagens beslut tog Socialdemokraterna tillvänjningspolitiken precis så långt som det för tillfället var möjligt. Eftersom de förändringar som nu aviserats med största sannolikhet är helt otillräckliga, kommer emellertid ytterligare upptrappningar av tillvänjningspolitiken inom kort att krävas.
Om man får tro Miljöpartiet (vilket man förvisso skall akta sig för att göra, då de vid de här laget tydligt visat att de sätter makten före sina principer) kommer emellertid inga fler steg vara möjliga. Det innebär i så fall att regeringen Löfven faller, åtminstone i sin nuvarande form.
Min gissning är att det moderata förslaget om ett de facto-asylstopp inom en eller två månader kommer att bli verklighet, med eller utan Miljöpartiets hjälp. Det kommer i så fall vara en ytterst destruktiv politisk era som då går i graven. De enorma integrationsproblem som ett Sverige med i-ländernas största sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda har att hantera, kommer emellertid att finnas kvar.
Den mest sannolika konsekvensen av detta blir att skatterna under de närmaste åren höjs, samtidigt som den vård, den skola, den äldreomsorg och det rättsväsende samma skatter är tänkta att bekosta försämras ytterligare. Om hösten har visat något är det emellertid att korthus kan rasa snabbare än någon hade trott. Kanske kommer i stället något gott komma ur alla de gigantiska misstag som de svenska politikerna har gjort sig skyldiga till de senaste åren.
Kanske kommer politikerna inte längre ha något annat val än att slakta den ena heliga kon efter den andra. Kanske inser politikerna till slut att bostadsmarknaden måste avregleras, att den akut överviktiga staten måste bantas, att bidragen måste skäras ned kraftigt och att arbete och utbildning måste löna sig mycket bättre.
Om så inte blir fallet har emellertid de förment liberala krafter som oförtrutet arbetat för att släppa invandringen fri, innan skatterna och bidragen har sänkts, lyckats åstadkomma den mest abrupta helomvändningen i antiliberal riktning i svensk politiks historia.
Läs även:
Motpol, Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, Ab1
