Kristdemokraterna var det första partiet att utmana de tabun som så länge förlamat den svenska migrationspolitiken. Partiet var länge tämligen ensamt om detta, men så småningom började fler partier göra liknande utspel. Det var emellertid först när Moderaterna för två och en halv vecka sedan tillkännagav en radikal omläggning av sin politik, som något svenskt parti visade att man hade landat med båda fötterna på jorden.
I och med sitt utspel tog Moderaterna initiativet i frågan. Detta utspel var nämligen betydligt mer än ett oppositionspartis sedvanliga men tämligen tandlösa invändningar mot den förda politiken. Genom att så totalt och irreversibelt bryta mot alla de tabun som i flera år förlamat den svenska politiken, släppte man också anden ur flaskan. De tvingade i praktiken regeringen att agera, något som regeringen tidigare i veckan också gjorde.
Vi är många som de senaste åren varit djupt besvikna på Moderaterna. Att man nu försöker reparera något av den skada man åstadkommit innebär inte att allt är glömt och förlåtet. Hur arg och bitter man är må vara kvarstår emellertid faktum, det var Moderaterna och inget annat parti som till slut gjorde vad Moderaterna faktiskt gjorde.
I förrgår kom så till slut regeringens svar. Detta var mer kraftfullt än vad åtminstone jag hade räknat med, men det var ändå otillräckligt. Regeringsläckor talar om att Socialdemokraterna försökte få till stånd ett totalt asylstopp, men att Miljöpartiet stoppade detta. Socialdemokraterna tycks med andra ord vara villiga att gå betydligt längre än vad regeringen tillkännagav i veckan, men hindras därtill av Miljöpartiet.
Vad regeringen presenterade i förrgår kommer nu att bli föremål för förhandlingar med allianspartierna. Moderaterna har inför dessa förhandlingar gjort klart att man kräver betydligt mer långtgående åtgärder. Om Socialdemokraterna går med på dessa kommer Miljöpartiet emellertid enligt egen utsago lämna regeringen.
Därmed är det bara att konstatera att Socialdemokraterna nu tycks villiga att göra vad som krävs. Vad mer är, Socialdemokraterna och Moderaterna tycks nu vara tämligen överens om vad detta är. Eftersom dessa partier tillsammans med god marginal har en majoritet av riksdagsledamöterna bakom sig, föreligger därmed inga principiella hinder för en överenskommelse.
Om förhandlingarna mellan regeringen och allianspartierna utmynnar i otillräckliga åtgärder, kommer anledningen till detta således vara att Moderaterna och/eller Socialdemokraterna låtit parti- och blocktaktiska hänsyn väga tyngre än omsorgen om Sverige. Moderaterna måste nu, åtminstone tillfälligt, släppa den DÖ-logik enligt vilken Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet måste vara överens om politiken. I stället bör de förklara att man nu i det allvarliga läge som råder är beredda att göra upp med Socialdemokraterna, inte bara om migrationspolitiken utan även i andra frågor.
Moderaterna förtjänar respekt för den insats partiet har gjort för att bryta handlingsförlamningen i migrationsfrågan. Genom sitt utspel den 9 november tvingade man regeringen att agera, men nu är bollen tillbaka på Moderaternas egen planhalva. Det är nu i mångt och mycket upp till dem att få en konstruktiv uppgörelse till stånd. Nu är definitivt inte rätt tid att ägna sig åt partitaktik.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
Ab1
