"Få har lyckats reta upp så många på så kort tid". Med dessa ord inleds en en intervju med Alice Teodorescu i Dagens Nyheter.
Dessa elva och till synes oskyldiga ord avslöjar väldigt mycket om den svenska medielogiken. Det finns gott om debattörer som retar upp allmänheten långt mycket mer än vad Alice Teodorescu gör, till exempel Lina Thomsgård och Behrang Miri. Att en journalist på någon av de stora tidningarna skulle introducera någon av dem med samma ord som DN använder för att beskriva Alice Teodorescu förefaller emellertid osannolikt.
När DN:s reporter talar om att Teodorescu likt få andra har lyckats reta upp "många" syftar inte detta på de känslor hon väcker bland allmänheten, det syftar på hur många hon har retat upp i de kretsar vilka DN-journalister rör sig i. Värderingarna i dessa kretsar är allt annat än representativa för Sverige i stort, men dessvärre tycks förmågan att ta till sig detta vara ytterst begränsad i den egna kåren.
Den svenska politiken och den svenska samhällsdebatten genomgår just nu en vänsterradikaliseringsvåg, väldigt lik den som utspelade sig under 1970-talet. I spåren av denna radikaliseringsvåg har klyftan mellan de åsikter som svensken i gemen bekänner sig till, och de åsikter som förs fram i den offentliga debatten, högst påtagligt vidgats.
Rent konkret har detta inneburit att de ofta påfallande extrema vänsteråsikter som gömmer sig under benämningar som "intersektionalitet", "genusvetenskap" och "normkritik" har utmålats som neutrala värden. Dessa vänsteråsikter har därefter förklarat vara hela samhällets "värdegrund". Vad mer är, eftersom denna "värdegrund" anses vara universell, är den också något som skall genomsyra allt.
Det är i ljuset av detta hetsen mot Alice Teodorescu får sin förklaring. Teodorescu vägrar helt enkelt erkänna de vänsteråsikter som ryms under benämningen "värdegrund" som universella. Såväl folkpartister som moderater må ha böjt sig inför radikaliseringsvågen, men Teodorescu fortsätter rakryggat att stå för sina åsikter. Åsikter som i grund och botten inte är någonting mer kontroversiellt än tämligen klassiska högeråsikter.
Denna principfasthet provocerar den lilla klick av vänsteraktivister som ser de egna vänsteråsikterna som universella något enormt. Detta säger emellertid betydligt mer om dem själva och om vår samtid, än vad det säger om Teodorescu.
Dessa vänsteraktivister tolererar inte längre något motstånd. De tolererar varken Teodorescu eller att religiösa (med vissa kulturrelativistiska undantag) tror på en gud som inte är underordnad värdegrunden. De kräver att varje församling, att varje värmländsk by, att varje familj, att varje rollspelsförening och att varje lekande dagisbarn anpassar sig till de värderingar som råder bland radikaliserade vänsterväljare på Södermalm.
Att det finns gott om på en och samma gång såväl hyggliga som välutbildade och välinformerade människor, som inte delar denna syn på sakernas ordning, ryms inte i deras föreställningsvärld. Den som inte håller med, menar de, är antingen ond, dum eller lider av falskt medvetande.
Detta säger egentligen det mesta om den radikala vänstervågens tillskyndare. De har, kort sagt, väldigt mycket gemensamt med de flesta andra fanatiker genom historien.
Lästips:
Niklas Orrenius om Lars Vilks
Expressen om kravlöshetens konsekvenser
Exp1,
Exp2,
SVT1,
GP1
