I kvällens Agenda medverkade Gustav Fridolin. Eftersom man i programmet sedan en tid tillbaka ställer kritiska frågor även till Miljöpartiet, utvecklades inslaget till en påfallande intressant intervju.
Fridolin gjorde i programmet ännu en gång klart att hans parti är såväl ett aktivistparti som ett parti i vilket man inte låter det faktum att man ingår i regeringen hindra en från att agera opposition mot samma regering. Den politik som man kommit överens med Socialdemokraterna om, underströk därför Fridolin, är usel.
Att regeringen nu försöker bromsa den fullständigt ohållbara inströmningen av asylsökande (motsvarande ungefär en halv miljon människor på årsbasis) är endast tillfälligt, betonade idealisten och extremisten Fridolin. Nu skall Sverige ställas om, förklarade han, så att vi om några år kan fortsätta upprätthålla ett asylmottagande som höstens även på lång sikt.
Att detta inte är en vision som delas av Socialdemokraterna är ingen långsökt gissning. Tvärtom, vad Fridolin utan att förstå det själv gav uttryck för var att den nuvarande regeringskoalitionen är ett dödfött projekt. Den avgrund som skiljer Socialdemokraterna och Miljöpartiet åt är så djup att den inte kan överbryggas. Miljöpartiet är, kort sagt, inte ett parti moget att sitta i en regering.
Det kanske mest intressanta Fridolin gav uttryck för emellertid någonting helt annat, nämligen hans syn på Sverige och Sveriges roll i världen. Att genomföra Moderaternas förslag vore enligt Fridolin att "leka med elden". Om "inte ens Sverige" lever upp till Fridolins tolkning av de internationella förpliktelserna, skulle detta nämligen leda till en dominoeffekt, förklarade han melodramatiskt. "Då tror jag inte vi har nån asylrätt i världen längre".
Nyckelorden i sammanhanget är "inte ens Sverige". Dessa ord rymmer det underförstådda antagandet att Sverige är världens mest civiliserade land, och att det är vår roll att visa våra mindre moraliskt utvecklade kusiner utomlands vägen framåt. Vad mer är, hans resonemang röjer uppfattningen att asylrätten i världen står och faller med Sveriges insats. Därför är det det svenska folkets plikt att fortsätta på den inslagna världen, oavsett hur höga kostnaderna än blir.
Detta understryker ännu en gång hur Miljöpartiet är en samling fanatiker med messiaskomplex, och att de således under inga omständigheter har något i en regering att göra. Det röjer emellertid också en annan strömning som är väldigt utbredd i Sverige, även utanför miljöpartistiska kretsar, nämligen nationalismen.
Det är i grund och botten inget större fel på företeelsen nationalism. Den är väldigt utbredd i de flesta fredliga och demokratiska länder i världen, och uppfattas i normalfallet som någonting helt okontroversiellt. Problemet med den svenska nationalismen är emellertid inte bara att den är närmast megalomanisk, utan därtill att de allra flesta svenskar är fullständigt omedvetna om den.
Nationalism betraktas i Sverige inte bara som någonting suspekt och unket, utan också som någonting vi framtidsinriktade svenskar till skillnad från de flesta utlänningar har vuxit ifrån. Utan att reflektera närmare över saken vet vi emellertid att vårt land är mer rättvist än andra, att vår välfärdsstat är den bästa i världen och att vår lagstiftning och vår kriminalvård är överlägsna andra länders.
Vi är, kort sagt, övertygade om att vårt land utgör civilisationens spjutspets, att övriga länder inte kommit ikapp oss än men att det är i vår riktning de ofrånkomligen kommer att gå. Vi tillhör, kort sagt, de mest vulgärnationalistiska länderna i världen.
Läs även:
Den sjätte mannen
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SVT1,
SVT2,
Ab1
