28,9 procent. Så stort är stödet för Socialdemokraterna enligt en opinionsundersökning som släpptes igår, vilket innebär en högst påtaglig uppgång. Det går att göra många tolkningar av detta. En av de mer uppenbara är dock att den svenska modellen – efter att migrationssfrågan till synes har desarmerats – återigen visar sig vara ett säljande koncept på den svenska politikmarknaden.
Detta säger mycket om Sverige. Tron på den svenska modellen går inte bara djupt, den har efter årtionden av socialdemokratiskt styre internaliserats till något av en nationell ryggmärgsreflex. Den verklighetsbild detta vurmande för välfärdsstaten bottnar i är emellertid falsk.
Den så kallade svenska modellen har i viss mån måhända varit bra för arbetarklassen historiskt, men så är ej längre fallet. Idag handlar de socialdemokratiska välfärdssatsningar enkom att att försöka köpa löntagarnas röster för löntagarnas egna pengar. Med buller och bång utlovas den ena satsningen efter den andra som skall ge varje löntagare en krona i handen. Vad som aldrig nämns är att varje sådan krona kostar två kronor i form av skatt.
Varje sådan reform innebär med andra ord i själva verket en förlust för löntagarna. Mellanskillnaden används dels för att finansiera en ständigt växande statlig byråkrati, dels för att försörja alla som inte arbetar. Denna grupp är stor, växande och bedöms dessutom kontinuerligt vara berättigad till högre och högre materiell standard. Den är också, åtminstone potentiellt, röststark.
Det rödgröna partierna har målmedvetet och skickligt målat upp bilden av att en röst på dem är, för att ta ett exempel, en röst för rätten till allmän sjukvård. De har målmedvetet målat upp bilden av att det endast är tack vare den svenska modellen vi slipper betala svindyra sjukvårdsförsäkringar som gemene man endast med nöd och näppe skulle ha råd med. De har målmedvetet målat upp bilden av att det endast är tack vare den svenska modellen som den fattige, då vederbörande blir akut sjuk, inte lämnas att dö på gatan.
Att denna bild är falsk blir rätt uppenbart då man betänker hur dåligt den överensstämmer med hur det ser ut i andra europeiska länder, trots att ett genomsnittligt socialdemokratiskt parti i Europa står långt till höger om Moderaterna. Det finns absolut ingenting som säger att alternativet till den svenska modellen nödvändigtvis måste vara, så som ofta antyds, USA. Alternativet till den svenska modellen skulle precis lika väl kunna vara ett system av tyskt, österrikiskt eller holländskt snitt.
Den enkla sanningen är att löntagarna skulle tjäna på detta. Bidragstagarna skulle förvisso förlora om de fortsatte leva på bidrag, men såväl deras utsikter som incitament till att bli självförsörjande skulle förbättras. Av denna anledning gör Socialdemokraterna allt för att hålla liv i föreställningen att utan den svenska modellen skulle arbetare lämnas på gatan att dö, hade de oturen att råka bli sjuka under en period av arbetslöshet.
Socialdemokraternas makt står och faller med att föreställningen att löntagarna tjänar på den svenska modellen hålls vid liv. Många väljare finner trygghet i denna föreställning. Den är ironiskt nog så utbredd att Sverigedemokraterna kunnat locka många i grund och botten socialdemokratiska väljare genom att peka på det uppenbara, nämligen att de senaste årens asylmottagande och den svenska modellen i längden är omöjliga att kombinera.
Föreställningen att löntagarna tjänar på den svenska modellen är dock falsk, och att så många löntagare ändå klarar sig fast vid den utgör den svenska politikens Stockholmssyndrom. Denna redan skruvade situation blir ännu mer skruvad av det faktum att Sverigedemokraterna så helhjärtat ställer sig bakom den svenska välfärdsstaten. Genom sitt stöd för denna bidrar de till att cementera Sveriges status som en magnet för migranter.
Ett fortsatt väljarstöd för den svenska modellen kommer varken leda till en bra skola, god sjukvård eller en tryggad ålderdom. Ett fortsatt väljarstöd för den svenska modellen kommer att leda till att skatterna förblir skyhöga, samtidigt som den offentliga servicen försämras mer och mer och därför i praktiken måste kompletteras med fler och fler privata försäkringar.
Den svenska modellen har länge varit både dyr och överskattad. I en globaliserad värld har den dessutom blivit direkt destruktiv. För att komma framåt måste löntagarna få klart för sig att de inte tjänar på den. För att komma framåt måste vi sluta låta oss köpas av Socialdemokraterna för våra egna pengar.
För att komma framåt måste vi dessutom sluta tro på de partier som lovar att den svenska modellen kan räddas. För att komma framåt måste vi, sist men inte minst, sluta göra det politiskt omöjligt för allianspartierna att på allvar ifrågasätta den.
DN1,
DN2,
DN3,
Ab1
