Att håna begreppet "marknaden" är något av en folksport bland vänsterdebattörer. Marknaden påstås skapa enorma orättvisor, marknaden sägs missgynna konsumenterna, marknaden hävdas vara oförmögen att uppfylla många av de viktiga behov som finns, och så vidare.
Dessa påståenden har mycket lite med verkligheten att göra. Den fria marknaden har tvärtom visat sig vara ett fantastiskt sätt skapa balans mellan tillgång och efterfrågan, även när sambanden är extremt komplicerade och inte kan överblickas av någon enskild person.
Ett av de mest slående exemplen på detta är hur försöken till en centralplanerad livsmedelsförsörjning gång på gång resulterat i matköer, matbrist och svältkatastrofer. Detta gäller dock inte bara essentiella behov som livsmedel, det gäller därtill allt från toalettpapper till bilar.
Det ironiska i sammanhanget är att begreppet "marknaden" och förståelsen av denna är en av samhällsvetenskapens stora triumfer. Samtidigt som flera samhällsvetenskapliga discipliner står på ytterst ostadig grund, till stora delar består av hypoteser eller rena gissningar och resultaten ofta är påtagligt magra, har kunskapen om marknadsmekanismerna i allra högsta grad visat sig vara användbara.
Ett av alla dessa användbara resultat är kunskapen om de risker som uppstår då marknaden sätts ur spel av statliga interventioner. Marknaden är förvisso påfallande stryktålig, vilket inte minst visas av det faktum att ovan nämnda problem med livsmedelsförsörjning är praktiskt taget otänkbara i den kapitalistiska världen, trots att livsmedelssektorn är allt annat än oreglerad även här.
Att denna stryktålighet emellertid inte sträcker sig hur långt som helst är den svenska bostadsmarknaden är ett skolboksexempel på. Regleringarnas syfte har varit att göra bostäder dels lättillgängliga, dels förhållandevis billiga. På båda dessa punkter har regleringarna misslyckats spektakulärt. Att problemen på den svenska bostadsmarknaden är så slående lika problemen på det gamla östblockets "marknader" för livsmedel och bilar är ingen slump. De bakomliggande orsakerna är identiska.
Ett aktuellt exempel på vad som händer då staten sätter marknaden ur spel är den svenska turistsektorn. När Migrationsverket för statliga pengar dammsuger hotell, pensionat och stugbyar efter sängplatser, blir det ekonomiskt rationellt för ägarna att sluta hyra ut till de turister som var den tilltänkta målgruppen då verksamheterna byggdes upp.
Problemet med detta är att hotell, pensionat och stugbyar inte har växt fram i ett vakuum. De har växt fram i ett intrikat samspel med andra turistnäringar, som till exempel attraktioner, restauranger och butiker. Alla dessa verksamheter är beroende av varandra, och har till stor del uppstått till följd av varandra. Man har tillsammans svarat på en efterfrågan.
På en sådan marknad kommer alltid ett visst mått av utslagning ske. Nya hotell, attraktioner och restauranger konkurrerar hela tiden ut gamla. Detta påverkar övriga verksamheter, vilket kommer leda till förändringar som i sin tur skapar nya ringar på vattnet. Detta är naturligt och bidrar i längden till att skapa verksamheter som upplevs som bättre. Vad som däremot inte är naturligt är det sätt som staten nu går in och undanhåller sängplatser.
Effekten av detta blir att verksamheter som växt upp i symbios med hotellen, pensionaten och stugbyarna kommer få svårt att överleva. En attraktion utan övernattningsmöjligheter kommer att tappa besökare, och när besökarna blir färre drabbas även till exempel restauranger och affärer. Effekten kommer med allra största säkerhet bli både konkurser och personalneddragningar.
En annan effekt av detta är att ett stort antal asylsökande nu bor på ställen där allmänheten under en kort sommar- eller vintersäsong gärna turistar, men där det under resten av året påfallande ofta saknas alltifrån arbetstillfällen och utbildningsmöjligheter till fritidsaktiviteter och grannar. Effekten blir, kort sagt, att möjligheterna till en integration värd namnet försämras ytterligare.
Denna enorma statliga marknadsintervention har än så länge knappt diskuterats. Det är i grund och botten ganska uppseendeväckande, inte minst med tanke hur drivande många som själva kallar sig för "liberaler" har varit i utvecklingen.