I maj 2015 publicerades en ledarkrönika av Paulina Neuding med titeln "Social oro ger stök på bibblan" i Svenska Dagbladet. De sakförhållanden Neuding pekade på var till sin natur så groteska att ytterst få personer då kunde föreställa sig att Neuding å det grövsta skulle komma att misstänkliggöras för vad hon hade skrivit.
Efter Neudings artiklar visade sig den postmoderna vänstern dock ännu en gång fullständigt sakna spärrar. Neuding misstänkliggjordes, en statligt avlönad socialdemokratisk bibliotekspamp försökte ta nyvänsterpoäng genom att ifrågasätta bibliotekens "tysthetsnorm" och Stockholms stadsbibliotekarie skrev en bisarr debattartikel, i vilken hon av det naivistiska språket att döma tycktes vända sig till fyraåringar.
Sedan Neudings artiklar publicerades har flera bibliotek tvingats anlita väktare för att förhindra fler fall av hot, våld och skadegörelse. Detta har emellertid inte fått Neudings belackare att ändra åsikt. I onsdags gick Arbetets Sandra Lund så långt som att i en debattartikel beskylla Neuding för att 'gjort en egen nyhet' utifrån 'fem pressklipp från lika många år. Samt två anonyma källor, en bibliotekarie och en ”66-årig kvinna”'.
I sitt svar till Lund kunde Neuding utan vidare vederlägga de anklagelser om att ha gjort en höna av en fjäder som riktades mot henne. Föga förvånande hindrade dock inte detta några av den postmoderna vänsterns mer faktaresistenta framträdande företrädare från att konkludera att "myten" om de stökiga biblioteken nu var punkterad en gång för alla.
Vänsterpartiets Ali Esbati lät meddela att Neudings reportage inte bara var uppdiktade, utan därtill hade "rasistiska övertoner". Arbetets Jonna Sima (som tidigare skrivit ledare i Aftonbladet) var inte bara snabb med att instämma. Hon passade därtill på att påstå att Neudings uppmärksammade reportage om antisemitismen i Malmö också var rena falsarier.
Att på detta sätt medelst regelrätta smutskastningsmetoder bedriva opinionsbildning har blivit något av en paradgren för den identitetspolitiska nyvänstern. Intressant nog är metoderna i de närmaste identiska med de den ryska propagandamaskinen använder sig av. Man sprider så mycket skit man kan, i hopp om att en del fastnar.
Ju större medialt genomslag man får, desto mer kommer den egna bilden sätta sig i det allmänna medvetandet. Huruvida det man säger faktiskt stämmer är i sammanhanget oväsentligt. Det viktiga är att underminera motståndarens trovärdighet så mycket det bara går.
De debattörer som i samhällsdebatten från höga hästar basunerar ut sin egen moraliska överlägsenhet har i och med detta ännu en gång visat sig vara fullständigt hänsynslösa demagoger, bortom allt vad grundläggande anständighet heter. Detta torde dock vid det här laget inte längre överraska någon som följt deras förehavanden en längre tid.
Den stora frågan är snarare hur fan man egentligen är funtad när man ser det som ett moraliskt imperativ att försvara det slödder som vandaliserar bibliotek, misshandlar bibliotekarier och berövar sina medmänniskor deras studiero. Någonstans på vägen, tycks det, har man helt glömt bort vad det var man egentligen kämpade för.
