Ett ofta åberopat argument mot tiggeriförbud är att ett sådant vore oförenligt med liberalismens principer. Vid första anblick kan argumentet förefalla både självförklarande och vattentätt, men skrapar man lite på ytan finner man att så inte nödvändigtvis är fallet.
För det första är argumentets eventuella giltighet endast tillämpar på tiggeriet som sådant, men däremot inte på många av de företeelser som följer i dess spår. När en tiggare olovligen bosätter sig på annans mark, beter sig hotfullt eller ljuger om sin belägenhet kan detta under inga omständigheter försvaras utifrån liberala principer.
Då detta i praktiken torde omfatta merparten av de utländska tiggare som visats i Sverige, innebär företeelsen i sin helhet sannolikt ett betydligt större brott mot liberala principer än vad ett eventuellt tiggeriförbud skulle göra. Det liberala argumentet blir därmed endast gångbart om man bortser från åtskilliga av de konsekvenser som tiggeriet ofrånkomligen för med sig.
De olagliga bosättningarna motiverar naturligtvis inte utan vidare ett förbud av företeelser som rent tekniskt kan vara orelaterade till dessa. Det är dock viktigt att komma ihåg att brott mot äganderätten i praktiken är en förutsättning för det svenska tiggerifenomenet. De liberala analyserna av detta tenderar dock att lysa med sin frånvaro.
För det andra är det viktigt att ha klart för sig att den avtalsfrihet det liberala argumentet mot ett tiggeriförbud baseras på inte är vad förbudsförespråkarna vänder sig mot. Vad de flesta förbudsförespråkare beträffar får tiggare och andra människor sinsemellan genomföra precis vilka transaktioner de så önskar.
Vad förbudsförespråkarna baserar sitt argument på är någonting helt annat, nämligen att tiggeriet för dem utgör en form av förargelseväckande beteende. Utifrån denna utgångspunkt blir därmed det liberala argumentet endast giltigt under förutsättningen att det är förenligt med liberala principer att till exempel vistas naken på gator och torg för den som så önskar. Någonting som merparten av de personer som åberopar det liberala argumentet gissningsvis inte gör.
För det tredje innebär den grundläggande liberala principen om äganderätten att markägaren har rätt att upprätta ordningsregler. När tiggare tigger sker detta inte på terra nullius, utan i regel på kommunal eller statlig mark. Så länge denna mark förblir offentligt ägd utgörs dess ägare i principiell mening av kommunens eller statens röstberättigade invånare, då det (formellt) är dessa som via sina folkvalda representanter utövar kontrollen över denna. Av dessa invånare är en stor majoritet för ett tiggeriförbud.
Det går med andra ord alldeles utmärkt att utifrån liberala principer argumentera för ett tiggeriförbud. Det är därtill värt att notera de liberaler som argumenterar mot ett tiggeriförbud främst gör detta utifrån en rationalistisk liberal tradition, och att den avsevärt mindre revolutionära empiriska liberalismen ej nödvändigtvis skulle komma till samma slutsatser.
Sist men inte minst kan det vara värt att fråga sig huruvida liberalismen över huvud taget ens bör försöka att på principiella grunder besvara frågan om ett tiggeriförbuds vara eller inte vara. I ett komplext samhälle fullt av målkonflikter låter sig inte alltid allting utan vidare reduceras till spörsmål de stora ideologierna har entydiga svar på.
SvD1,
SvD2,
SvD3,
DN1,
Exp1,
SVT1
