Sedan jag tidigare i veckan argumenterade för att ett förbud mot tiggeri på offentlig plats vore fullt förenligt med liberala principer, har jag tagit del av ett flertal märkliga invändningar och kommentarer.
En del mellanmjölksliberaler har till exempel hävdat att mitt påstående per definition är oförenligt med liberalismen. Denna sorts liberaler ser dock vanligtvis inga problem med att staten reglerar vad människor får göra med sina egna kroppar, hur företag får driva sina egna verksamheter och vad markägare får göra på sin egen mark.
Kort sagt, dessa så kallade liberaler ser inga problem med omfattande inskränkningar i äganderätten och den personliga friheten, även när dessa inskränkningar syftar till att motverka företeelser som inte går ut över andra. När någon förespråkar en inskränkning av vad som bör vara tillåtet på offentlig mark tänder de däremot på alla cylindrar. De prioriterar med andra ord positiva rättigheter framför negativa, en grundsyn som ligger betydligt närmare socialismen än liberalismen.
Det är därtill värt att notera att mellanmjölksliberalerna inte med tillnärmelsevis lika stor energi argumenterar mot de förordningar och förbud som reglerar sedvanlig näringsverksamhet (till exempel food trucks) i det offentliga rummet. Det ligger därmed nära till hands att misstänka att deras hänvisningar till avtalsfriheten inte handlar om ett principiellt ställningstagande, utan snarare utgör ett liberalt alibi för vad som i själva verket är en maktanalys av postmarxistiskt snitt.
Min hänvisning till att en majoritet av väljarna (det vill säga det närmaste det offentliga rummets ägare* man kan komma) önskar ett förbud, tolkades av någon som att jag förespråkade majoritetens diktatur. Intressant nog förekom samma tankevurpa i en av de positiva kommentarer jag fick. Författaren till denna höll inte bara helhjärtat med, utan hävdade dessutom att mitt resonemang visade varför det är förenligt med liberalismens principer att förbjuda personligt bruk av droger.
Gemensamt för dessa kommentarer är att de inte förmår se skillnaden mellan det offentliga rummet och privat egendom. Att det skall vara tillåtet att såväl tigga som att använda droger på sin egen mark är ur frihetligt perspektiv en självklarhet. Detta gäller dessutom på mark man inte äger om man har markägarens tillstånd.
Med andra ord innebar mitt resonemang att det är förenligt med liberalismens principer att förbjuda bruk av droger på offentlig plats om allmänheten förespråkar detta. Resonemanget kan däremot inte utökas till att omfatta bruk av droger i hemmet. Talande nog ser dock inte mellanmjölksliberalerna några som helst problem med att förbjuda bruk av droger såväl på offentlig plats som i hemmet. Det är med andra ord de själva som mer än gärna dagtingar med liberalismens grundprinciper.
Vad de förment liberala invändningarna visar är att så kallade liberaler tenderar att se liberalismen som en allmän feel good-filosofi, snarare än en ideologi som bottnar i negativa rättigheter och äganderätt. Det offentliga rummet bör enligt dessa mellanmjölksliberaler vara en kravlös frizon där ungefär samma friheter som i hemmet gäller.
Ett sådant offentligt rum kan emellertid – i och med att det är skattefinansierat – endast upprätthållas på andras bekostnad, något som å det grövsta bryter mot liberalismens principer. Ur ett liberalt perspektiv finns ingen perfekt lösning på detta dilemma så länge det offentliga rummet förblir just offentligt. Så länge det offentliga rummet inte privatiseras vore dock en rimlig avvägning att låta majoritetens vilja avgöra vilka ordningsregler som bör råda.
En minoritet skulle naturligtvis kunna ogilla vad majoriteten bestämde, men det obehag detta åsamkade skulle begränsa sig till det offentliga rummet och upphöra vid tomtgränsen eller ytterdörren. Denna ordning skulle dock inte innebära någon av de grova inskränkningar i äganderätten eller individens rätt till kroppslig autonomi som sexköpslagen, narkotikalagstiftningen och den socialistiska omfördelningspolitiken innebär.
* En del accepterar inte synen på medborgarna/skattebetalarna som det offentliga rummets ägare. Om man i stället intar ståndpunkten att Någon Annan™ äger det offentliga rummet utgör emellertid själva rätten att vistas där per definition en positiv rättighet. Därmed upphör också varje sådan vistelse ur ett liberalt perspektiv att utgöra en naturlig rättighet. Det blir då den mystiske ägarens rättighet att efter eget huvud upprätta praktiskt taget vilka regler som helst, varför även en strikt villkorad "rätt" att visas där i så fall ur ett liberalt perspektiv bör ses som en förmån.
Tidigare i ämnet:
Tiggeriförbud ur ett liberalt perspektiv
DN1,
Ab1
